Från mitt fönster

Dagarna går alldeles för snabbt och jag känner hur paniken kryper innanför mitt skinn. Den får mig att frysa, och jag klär på mig och klär på mig. Det är inte ens höst metereologiskt än, men vi befinner oss någonstans mellan sommar och höst, som om vi vore vilsna mitt i ett ingenting där allt vi kan göra bara är att gå och gå. Åtminstone känner jag det så. Jag befinner mig i ett äckligt stadium där jag inte vet om det är tiden som springer eller om det är jag. Det är lite som att sitta på ett tåg och inte komma underfund med om det är tåget på parallellspåret som åker, eller om det är ens eget. Men att det går fort, det märker jag, för fort. Det är en hisnande känsla, som att gå i en rullande rulltrappa.