Ung.
Jag var 13, 14 år när jag ritade den här. Flickan på bilden är kanske inte så bra ritad, hon är inte proportionerlig, hennes öga sitter snett, men budskapet når fram ändå. I bildens högra hörn står titeln nerklottrad: Ung.
Det är en sorglig bild, dels för att den illustrerade min dåtida syn på ungdomen, och att det var så här jag uppfattade ungdom innan jag ens hade trätt in i den. Dels för att jag inser nu, när jag står i ungdom upp till knäna, att bilden till stor del fortfarande stämmer. Jag har varit på så många fester nu, och de följer alla samma mönster. Visserligen skiljer sig studentlivets och gymnasiets fester från varandra, folket är äldre nu och häller inte i sig på samma sätt som då. Men ändå. Atmosfären är densamma, och alkoholen finns alltjämt där. Och vad gör alkohol? Den gör en lite gladare, lite självsäkrare, den får en att tro att man kan allt eller får en att åtminstone låtsas att man kan allt. Eller så får den en att sjunka ner i ett dystert träsk, får en att spåra ur, att bli ett offer. Själv dricker jag sällan på festerna, det är ändå knappt någon skillnad. Allt beror ändå på vilket humör jag är på från början... Jag önskar att unga kunde inse att ungdom inte måste innebära alkohol. Och jag önskar att jag kunde säga det här utan att bli stämplad som festdödare, utan att förvandlas till den här 13-åringen som inte blir tagen på allvar och aldrig lyckas göra sig hörd. Det verkligt sorgliga i det hela är inte att min bild av ungdomen inte har förändrats sedan jag var 13, nej det sorgliga är att bilden visade sig vara sann.
Kan du inte bara låta mig gå?
Idag ringde jag till endokrinologmottagningen och bedjade och bad för andra gången om att få min läkartid.
Under fyra månader har jag burit på känslan av att jag för varje dag blev lite bättre, att varje lilla piller gjorde mig lite friskare för var dag som gick... och jag hade långsamt vunnit tillbaka lite av mig själv, hade börjat orka saker jag inte orkat förut, hade gått ner lite i vikt, hade varit lite gladare, blivit lite vackrare..
Det var nu i helgen, efter att jag bytt lakan i min säng och blev så utmattad av "ansträngningen" att jag var tvungen att sätta mig ner. Då insåg jag att Den var tillbaka.
Tröttheten som sänker sig över mig, den eviga tröttheten. Yrseln, de skakande händerna, svag svag svag. Sjukdomen har hunnit ikapp mig, den är tillbaka som om ingenting hänt, som om jag inte redan slukat 100 tabletter, som om min upplevelse av det lilla men betydelsefulla tillfrisknandet aldrig existerat. Medicinen klarar inte att kämpa emot den, jag har inget försvar, min sköld är för svag. Och läkaren har varit bortrest säger de, hon har semester.
Jag behöver också semester, semester från mig själv.
Varför skulle det hända mig? Varför får just jag inte vara ung och pigg och glad och fri? Plötsligt går sommaren i kras.
Under fyra månader har jag burit på känslan av att jag för varje dag blev lite bättre, att varje lilla piller gjorde mig lite friskare för var dag som gick... och jag hade långsamt vunnit tillbaka lite av mig själv, hade börjat orka saker jag inte orkat förut, hade gått ner lite i vikt, hade varit lite gladare, blivit lite vackrare..
Det var nu i helgen, efter att jag bytt lakan i min säng och blev så utmattad av "ansträngningen" att jag var tvungen att sätta mig ner. Då insåg jag att Den var tillbaka.
Tröttheten som sänker sig över mig, den eviga tröttheten. Yrseln, de skakande händerna, svag svag svag. Sjukdomen har hunnit ikapp mig, den är tillbaka som om ingenting hänt, som om jag inte redan slukat 100 tabletter, som om min upplevelse av det lilla men betydelsefulla tillfrisknandet aldrig existerat. Medicinen klarar inte att kämpa emot den, jag har inget försvar, min sköld är för svag. Och läkaren har varit bortrest säger de, hon har semester.
Jag behöver också semester, semester från mig själv.
Varför skulle det hända mig? Varför får just jag inte vara ung och pigg och glad och fri? Plötsligt går sommaren i kras.
