Från mitt fönster

Idag ringde jag till endokrinologmottagningen och bedjade och bad för andra gången om att få min läkartid.
Under fyra månader har jag burit på känslan av att jag för varje dag blev lite bättre, att varje lilla piller gjorde mig lite friskare för var dag som gick... och jag hade långsamt vunnit tillbaka lite av mig själv, hade börjat orka saker jag inte orkat förut, hade gått ner lite i vikt, hade varit lite gladare, blivit lite vackrare..
Det var nu i helgen, efter att jag bytt lakan i min säng och blev så utmattad av "ansträngningen" att jag var tvungen att sätta mig ner. Då insåg jag att Den var tillbaka.
Tröttheten som sänker sig över mig, den eviga tröttheten. Yrseln, de skakande händerna, svag svag svag. Sjukdomen har hunnit ikapp mig, den är tillbaka som om ingenting hänt, som om jag inte redan slukat 100 tabletter, som om min upplevelse av det lilla men betydelsefulla tillfrisknandet aldrig existerat. Medicinen klarar inte att kämpa emot den, jag har inget försvar, min sköld är för svag. Och läkaren har varit bortrest säger de, hon har semester.
Jag behöver också semester, semester från mig själv.
Varför skulle det hända mig? Varför får just jag inte vara ung och pigg och glad och fri? Plötsligt går sommaren i kras.