Från mitt fönster

Ja visst ja. Dags att fylla år igen. Lustigt nog hade jag förträngt det in i det sista, trots att jag hela kvällen varit igång med att baka till mitt lilla kalas i morgon. Jag var väl så uppe i det jag gjorde att jag inte tänkte på att det var min födelsedag det handlade om, inte förrän det första sms:et trillade in två minuter efter midnatt då det blev den 31 juli. Konstigt. När man var liten kunde man knappt stå still av iver för den kommande dagen. Nu betyder den så lite att man glömmer bort att tänka på den.

Jag känner att jag inte har något grepp om tiden. Det var väl inte så längesen jag fyllde år sist? Och hur gammal blir jag nu igen? Skulle jag gå på känsla hade jag inte kunnat besvara den sista frågan. Det känns som om jag svävar mellan olika åldrar, som om jag inte hör hemma i någon särskild just nu. Och jag blir alltmer övertygad om att åren, de är något människorna har uppfunnit; själva tiden sitter i huden och lämnar spår allt eftersom man åldras... Men ni kan kalla mig 19. Det är min officiella ålder nu. :)
Jag klappar mig själv lite på axeln i alla fall, grattis grattis! Det är ju trots allt inte varje dag man fyller år! Det här kommer att bli en riktigt bra dag, det känner jag på mig.

Mördare, ditt namn vill jag inte nämna. Inte för att jag fruktar det, utan för att du vill att jag ska använda det. Du vill att jag ska ha ditt namn i min mun, att jag ska sprida det och lägga det i andras munnar... Du vill att jag ska skriva ditt namn här, så att det kan möta så många nya ögon som möjligt, eller stärka sin position i allas minnen.
Men jag gör motstånd. Blodet på dina händer ska inte börja glittra i ditt efterlängtade strålkastarljus. Nej, jag ska inte nämna ditt namn, inte vara en del av din plan. För alla de som du mördat, och för de hundratals liv som du har slitit sönder. För hela det folk som nu fäller tårar, fäller sorg över vita rosor...



http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vi-ar-alla-en-del-av-breiviks-plan

Tillbaka från Stockholm, eller utanför Stockholm kanske jag ska säga, för stugan ligger ju trots allt ute på landet. Hur kommer det sig att jag snabbt sveps in i en känsla av rastlöshet när jag befinner mig i den idylliska sommardrömmen; sol, bad, fiske, ligga och läsa i gräset...? Jag borde uppskatta det, och gör det också till en början. Men så kommer det en slags hemlängtan, en längtan efter kullerstensgatorna i Lund, de fina fiken, det bekväma hemmet och min egen säng. Och människorna, givetvis. Hade det inte varit för människorna hade jag antagligen inte längtat hem på detta vis. Sommaridyllen är som till för drömmarna att spira och tankarna att gå på utflykt. Utvecklingen av en stark längtan efter en viss person där hemma är därför befogad. Och den längtan växer, växer sig så stor att den till slut inte ryms i min kropp. Jag vill hem. Nu. Till den mina tankar kretsar kring.

Så jag satte mig på tåget och åkte hem.
Ett fint regn faller över kullerstenarna i Lund, små små droppar som man knappt märker av förrän man kliver genom ytterdörren där hemma och inser att man är dyngsur. Jag har mättat min längtan, men längtar nu efter andra saker. Hade det inte varit söndag idag, och hade inte det till synes oupphörliga regnet fallit, så hade jag gett mig ut på stan, satt mig på en bänk med min lilla skrivbok och bara iakttagit människor. Det längtar jag efter att göra nu.

Jag fick önskemål om att ladda upp lite bilder från min bal, som var i slutet av maj. Så här kommer några!

Det är något med sena fredagskvällar. I samma ögonblick som natten smyger in genom mitt fönster tassar ensamheten fram ur mörka vrår, och kysser mig på kinden. Jag besvarar inte hennes hälsning, vill inte se henne, vill inte möta hennes blick, men jag känner hennes närvaro i alla fall. Jag drar filten tätare omkring mig, som om den skulle få henne att försvinna, men nej. Somliga tycker att hon är vacker, de söker henne till och med ibland. Det gör även jag, men när hon kommer som en objuden gäst en fredagskväll vållar hon mig bara lidande. Jag försöker tänka att jag inte är den enda, att det någonstans finns någon som jag, någon som också sitter med ensamheten i sitt rum och önskar att hon ville gå. Jag måste göra något, måste få bort tankarna på hennes påträngande närvaro... så jag skriver. Så gott jag kan, för hon stör min inspiration, sätter sina blå läppar mot mitt öra och viskar, fyller mig med blå enslighet. Hon stryker mig över kinden och jag blir alldeles kall. Till slut står jag inte ut, mitt hjärta fryser och måste ner mellan mjuka lakan. Jag klär av mig, kryper ner i sängen. Ensamheten sätter sig på sängkanten, fortsätter stryka mig över kinden, pannan, håret... Hennes isblå leende är det sista jag ser innan jag somnar.