Från mitt fönster

Det är något med sena fredagskvällar. I samma ögonblick som natten smyger in genom mitt fönster tassar ensamheten fram ur mörka vrår, och kysser mig på kinden. Jag besvarar inte hennes hälsning, vill inte se henne, vill inte möta hennes blick, men jag känner hennes närvaro i alla fall. Jag drar filten tätare omkring mig, som om den skulle få henne att försvinna, men nej. Somliga tycker att hon är vacker, de söker henne till och med ibland. Det gör även jag, men när hon kommer som en objuden gäst en fredagskväll vållar hon mig bara lidande. Jag försöker tänka att jag inte är den enda, att det någonstans finns någon som jag, någon som också sitter med ensamheten i sitt rum och önskar att hon ville gå. Jag måste göra något, måste få bort tankarna på hennes påträngande närvaro... så jag skriver. Så gott jag kan, för hon stör min inspiration, sätter sina blå läppar mot mitt öra och viskar, fyller mig med blå enslighet. Hon stryker mig över kinden och jag blir alldeles kall. Till slut står jag inte ut, mitt hjärta fryser och måste ner mellan mjuka lakan. Jag klär av mig, kryper ner i sängen. Ensamheten sätter sig på sängkanten, fortsätter stryka mig över kinden, pannan, håret... Hennes isblå leende är det sista jag ser innan jag somnar.