Att försöka duger?
De säger att det är meningsfullt att skriva. Att forma ord på papper, bilda meningar, skapa sanning... och lögn. Men är det meningsfullt att försöka skriva, när pennan, och orden har torkat? Försöket i sig... är det någon mening med det. Det kommer aldrig att bli fulländat, det kommer aldrig vara mer än ett försök. En ofullständighet. En önskan om något som ligger utom räckhåll. En önskan om att vilja uppnå något ouppnåbart.
Det finns inget som är så värdelöst som att vilja skriva, men inte kunna. Att inte hitta orden. Och det är bara patetiskt att försöka. Nej, jag menar, det mest patetiska är att vilja försöka, men inte kunna påbörja försöket. Ja, det är det mest patetiska. Men det ligger ingen mening i försöket. Det är bara ett misslyckande, och aldrig ett fullgörande av det man vill.
Doktor Glas
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
Jag muntrade upp mig själv idag genom att gå till bokhandeln och köpa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Få böcker har berört mig som den, och jag har läst den flera gånger. Nu äger jag den också.
Det är någonting med hans ord... jag känner igen mig så mycket i hans sätt att skriva, hans förmåga att formulera sig, hans vana att iaktta med orden. Nästan som om jag själv hade skrivit det.
Det är någonting med hans ord... jag känner igen mig så mycket i hans sätt att skriva, hans förmåga att formulera sig, hans vana att iaktta med orden. Nästan som om jag själv hade skrivit det.
Förra gången jag läste Doktor Glas kopierade jag mina favoritstycken och lade dem på mitt skrivbord. När mamma kom in i mitt rum, fick hon syn på dem. Är det du som har skrivit det här? frågade hon. Och då förstod jag varför jag känt en så stark dragning till hans ord; jag ser mig själv i dem. Hela mitt språk, såsom jag brukar skriva. Det var nästan som att upptäcka en fjärran själsfrände.
Texten mamma läste och trodde jag hade skrivit, de sista orden i Doktor Glas:
Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstet är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.
Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö.
Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.
Texten mamma läste och trodde jag hade skrivit, de sista orden i Doktor Glas:
Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstet är redan naken och svart. Molnen fara i tunga skockar över taken, och jag ser aldrig solen.
Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum: helt vita. Då jag vaknade i morse trodde jag först att det hade snöat; det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö.
Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den skall vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.
För övrigt är jag så trött på min skrivblockering. Jag önskar den ville gå sin väg, så att jag kan kasta loss från min fjättrande hamn.
Låter en dikt tala
Den sådd, som jag sått, har skördats,
och sommaren skrider mot höst:
det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om eko mördats
i själfva klippornas bröst.
Min klingande visas vinge
är klippt, och jag själf är stum.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som en ängel ginge
igenom mitt dystra rum.
Snart hvarje löje är borta,
och skingradt är vännernas lag.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst att jag hör mina korta
och hämmade andetag.
Då komma de tankar, som väntat
att jag skulle lyssna till dem.
Det blir så tyst omkring mig,
så tyst som om döden gläntat
på dörrn till mitt tomma hem.
De tankar, som skulle mig skrämma,
de blefvo min käraste skatt.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst att de känna sig hemma
och hålla mig sällskap i natt.
Jag lefver med dem och jag glädes,
jag sörjer med dem och ler.
Det är så tyst omkring mig,
så tyst såsom någonstädes
där lifvet har falnat ner.
Tavaststjerna
Drömmens början
Han vände blicken mot stjärntaket och samlade ett andetag. "Jag drömmer om att bygga en järnväg", sade han utan att ta ögonen från himlen. "Du kanske tycker att det verkar konstigt... men det är min dröm." Och så bröt han loss blicken från stjärnorna, och såg på mig som om han just blev medveten om att jag var där. Generat medveten, som om han blottat något för mig, en lite större bit av sig själv än han hade menat att visa. Han var rädd att jag skulle förlöjliga honom, jag såg det i hans blick.
Men jag var tyst. I min tystnad låg en beundran. Själv har jag låtit mina drömmar försvagas, och till och med låtit några glida ur mina händer. Jag har ingen dröm så stark att jag vågar yttra den under stjärnhimlens tak, för någon som jag nyss mött. Men jag kände styrkan i hans dröm. Och med ens visste jag att den, en vacker dag, kommer att slå in. Även om den än så länge inte är mer än en generad tillkännagivelse för en främmande flicka i natten. Men någonstans ska drömmar börja.
