Drömmens början
Han vände blicken mot stjärntaket och samlade ett andetag. "Jag drömmer om att bygga en järnväg", sade han utan att ta ögonen från himlen. "Du kanske tycker att det verkar konstigt... men det är min dröm." Och så bröt han loss blicken från stjärnorna, och såg på mig som om han just blev medveten om att jag var där. Generat medveten, som om han blottat något för mig, en lite större bit av sig själv än han hade menat att visa. Han var rädd att jag skulle förlöjliga honom, jag såg det i hans blick.
Men jag var tyst. I min tystnad låg en beundran. Själv har jag låtit mina drömmar försvagas, och till och med låtit några glida ur mina händer. Jag har ingen dröm så stark att jag vågar yttra den under stjärnhimlens tak, för någon som jag nyss mött. Men jag kände styrkan i hans dröm. Och med ens visste jag att den, en vacker dag, kommer att slå in. Även om den än så länge inte är mer än en generad tillkännagivelse för en främmande flicka i natten. Men någonstans ska drömmar börja.
Kommentarer
Trackback
