Från mitt fönster

1. Hur länge kommer jag att vara ung?

2. Är detta en värdefull tid som jag borde ta vara på bättre? Det här med att vara 21 och vara på folkhögskola, ha tid att tänka och skriva, att vara smal och ha långt tjockt hår, vara en relativt oförstörd ungdom som inte vet någonting om sin framtid?

3. Varför upplever jag de flesta runt omkring mig som så mycket yngre och omognare? Kan man vara mentalt äldre än andra i samma ålder, och hur kan det komma sig i så fall?

4. Hur ett år kunde så fruktansvärt fort. Så fort att det skrämmer mig, så fort som om det bara varit en ögonblinkning. Är det härifrån allting kommer att gå fortare och fortare tills man är gammal och grå? Efter nästa ögonblinkning kanske jag redan är där.

5. Var alla jag brukade prata med har tagit vägen.

6. Inspirationen jag får genom att bara vara här, och läsa olika alster och se bilder som ger mig själaföda.

7. Saker och människor jag saknar i Lund.

8. När var hur jag bör söka lägenhet i Lund.

9. Min kör som har konsterter utan mig.

10. Choklad, som njutning och tröst och glädje under de kommande höstmånaderna.

Om exakt sju timmar kommer hela Grundtvigs folkhögskola att förflyttas 100 år tillbaka i tiden. Inga mobiltelefoner, ingen elektronik. Långärmade klänningar och pryda frisyrer. Gammeldags vardagssysslor. Ett helt dygn. Bara för att.

 

Jag gillar min skola mer och mer.

 

 

Idag har jag varit på folkhögskolan i en månad. En fjärdedel av mitt uppehåll här. Wow. Det har hänt så mycket under dessa veckor att det känns som en hel evighet. Men det börjar kännas att jag har varit hemifrån länge. Lund är och förblir mitt riktiga hem, det är så konstigt att inte få uppleva hösten där. Jag undrar om någon ens märker att jag saknas.

 

Själv har jag börjat inse hur mycket det betyder för mig att vara här. Det är nyttigt för mig att både vara social och kreativ non stop. Jag har fått tillbaka inspiration som länge har varit borta. Det låter kanske klyschigt, men jag får också tid över att fundera, över vem jag är och vad jag vill. Jag tänker mycket på min egen ungdom och vad den betyder för mig. Huruvida jag är rädd för att mista den. Jag vet att det kommer att ske förr eller senare, därför är jag extra glad över att få vara här och uppleva den till fullo. Verkligen få tillfälle att känna att jag är i nuet, i min ungdom. 

 

Och jag har inte gått upp ett gram i vikt än, som alla sa att jag definitivt skulle göra. Woho! :)

Nästa vecka får jag äntligen komma hem, det ska bli så skönt - även om helgen snabbt fylls av planer. Snart kommer lite bilder från Polen. Sköt om er.

Kan inte fatta att tre veckor har gått, det är verkligen en märklig känsla. I morgon åker vi till Polen. Mitt rum är nästan helt nedmonterat och nedpackat, så när som på min dator och bilderna på min anslagstavla. Hårt att städa en hel dag när det var fest dagen innan, men jag kommer också att sova riktigt gott i natt.

 

Mina ögon var gröna igår. Det skar sig bra med min röda klänning. Jag har lärt mig så mycket om foto under de här veckorna. Vad en bild verkligen kan förmedla. Ett ansiktes nakenhet, hur man lyfter fram en skörbarhet genom att fånga ett uttryck. Att det inte alltid är det vackraste när man ler. Utan när man bara är.

 

 

 

Det börjar bli kallt här på grundtvigs. Kylan sipprar inom genom de dåligt tätade fönstren, och genom den ständigt vidöppna dörren som rökarna alltid glömmer att stänga efter sig när de går ut. Hösten är verkligen här nu. Men det är faktiskt rätt mysigt. Höst betyder stora varma tröjor (som jag äntligen har hämtat hit nu hemifrån), och stora mängder av te. Igår samlade vi ihop våra täcken och kuddar och kröp i upp i filmsofforna för att se på the Breakfast club, en god 80-talsfilm som jag missat att se. Nästa film blir the Boat that rocked, så det kan nästan inte bli bättre. Det enda som känns lite surt är att vi i morgon måste börja montera ner våra rum, packa ihop allt i svarta plastsäckar och stuva in i förvaringsrum. Våra rum ska nämligen hyras ut till tillfälliga elever under veckan då vi är i Polen. Vi får helt enkelt trösta oss med att vi ska dit, till de vackra bergen och till det vackra Krakow som man inte kan få nog av. Nedan några bilder från nationalparken Pieniny i södra Polen, som vi kommer att vandra i i fyra dagar.

 

 

 

Då var man "hemma" igen, efter att ha varit hemma i mitt första hem. Två gånger denna helg, när jag var i Lund på visit, slank ordet "hemma" ut, avsett för folkhögskolan. Och ändå har jag bara varit här i 12 dagar. Tänk hur det ska bli om fyra månader.

Att vara tillbaka i Lund för ett ögonblick var en oerhört märklig känsla. Som om jag var på besök i verkligheten, på semester från drömlivet i Danmark, som i sig tycktes vara så avlägset att jag tvivlade på att det någonsin hade existerat. Tiden ville visst slå rekord i att flyga iväg, just som jag äntligen fick vara i min älsklings armar igen. Det var det allra hårdaste - att skiljas från honom ännu en gång. Sådant vänjer man sig aldrig vid. Abstinens. Regnet öser ner stämningsfullt över båda mina världar. Och jag kollar på bilder från helgen. <3

 

 

 

Dagarna går så fort här! Kan inte fatta att jag redan ska hem på visit i övermorgon. Har bara varit här i tio dagar, men det känns som en hel evighet. Tack vare skype har jag också undgått hemlängtan, och trivs riktigt bra här. Men det ska ändå bli skönt att komma hem och bara slappa. Lärarna engagerar oss för fullt med svåra läxor och fritidsaktiviteter. I morgon blir det t ex torsdagscafé, vilket innebär att vår lilla egna bar öppnar. 

Förutom fotokursen, där vi arbetar med att ta porträtt av andra, har jag också musik, där vi för närvarande spelar Red Hot Chili Peppers låt Scar tissue, och Bon Ivers Holocene - så mysig. Det är så himla kul att umgås med människor som älskar musik, och att få spela tillsammans med dem i ett band, något som jag inte gjort på flera år. 

 

En del av mig kan fortfarande inte fatta att jag vågade ta det här steget. Jag hoppas att det kommer leda till att jag vågar göra mer sådana här saker i framtiden, nu när jag har överträffat mig själv.