Från mitt fönster

Jag minns ögonblicket då jag klev in i tonåren. Jag stod i en backe tittandes på klockan, räknade sekunderna, och så ropade jag till alla som ville höra: Nu är jag tonåring! Det kändes häftigt, som om jag klivit över tröskeln till en helt ny tid i mitt liv.

I morgon fyller jag 20 år. Detta är alltså mitt sista dygn som tonåring. Hur känns det, frågar många, att lämna tonåren? Jag vet inte. Jag tror det känns bra. Vad blir skillnaden egentligen? Att man blir något som ska föreställa en vuxen? Dvs att man inte får gråta över småsaker eller bli kär lite hit och dit, eller gömma patetiska drömmar under kudden? Att man ska sluta begrava tankarna i ungdomsböcker och titta på filmer om andra dramatiska tonåringar, eller sluta knapra på sin tonårsångest? Är detta den slutgiltiga tröskeln?

Det känns fånigt. Självklart blir man inte vuxen över en natt. Och kanske blir man inte ens vuxnare än så här. Mormor brukar säga att man aldrig blir äldre än 20 år, innerst inne. Om hon har rätt så blir detta, på sätt och vis, min sista födelsedag...!

Men om 20 ska vara en tröskel så kan jag inte säga att jag är annat än besviken. Jag hade väntat mig något slags avgörande inslag i mitt liv, som hade markerat vändningen. Till exempel att jag plötsligt skulle bli friskförklarad... eller att jag kom på vad jag vill göra med mitt liv... eller att jag fick världens bästa idé till en bok... något som gör att den där tröskeln skulle kännas, och till och med kännas bra. 

Men jag måste ändå tillägga; att kliva ur tonåren känns faktiskt helt okej. Det är lite som vilken födelsedag som helst...

... plus att jag äääntligen får lov att köpa på systemet ;)

Först vill jag meddela ni läsare (som ännu hänger kvar här trots min beundransvärda aktivitet här) att detta inlägg kommer att vara en kärleksförklaring till min kör, Korallerna.

 

Jag var 13 år när jag började sjunga i kör. Det blev en tillflykt från alla skolbekymmer och för första gången kände jag, tragiskt nog, att jag befann mig bland underbara människor som varken retades, hånades eller var allmänt elaka – sådant som skolatmosfären gjort mig van vid. 

Sången tog mig vidare, och snart hade jag uttvecklat min stämma till en högre nivå. När jag började i Korallerna var jag 16 år, yngst, osäkrast, livrädd för att göra fel i denna fantastiska kör jag beundrat sedan jag var liten. Sedan dess har mycket förändrats, röster har kommit och gått, utvecklats och bytt plats. Gemenskapsbandet har stärkts. Men trots att duktiga sångare har lämnat Korallerna, och vi inte längre är vad vi var förut, så har nya sångare kommit till och vi har lyckats bevara det som är VI. Vi håller liv i vår speciella klang, som är densamma sedan 30 år. Vår sång får det att tåras i publikens ögon ännu, Vi håller vår status i internationella tävlingar. 

Senast var vi i Wien.

 

En del vet redan hur det gick för oss, när vi, endast 16 stycken, åkte dit för att delta i Franz Schuberts internationella körtävling, men jag tänker berätta för de som vill höra. I år fanns ett Grand Prix att vinna, dvs en final och ett förstapris. Samtliga körer tävlade i olika klasser, och för att gå vidare till Grand Prix var man tvungen att vinna sin klass samt bli "guldade", vilket innebär att domarna ger en tillräckligt många poäng för att få ett gulddiplom. Korallerna tävlade i två klasser – Sakral och Kammarmusik för damer under 20 personer – och vi vann då den ena klassen och blev guldade i båda. 

Hela grejen vann vi dock inte, men vi var ändå otroligt nöjda med vår insats under tävlingen – de stående ovationerna, tåren som en domare torkade bort när vi sjöng Laudi Alla Vergine Maria, de andra körernas beröm och önskan om att samarbeta med oss i kommande projekt... Bara att ha fått vara bland de 8 körer som gått vidare till Grand Prix av sammanlagt 33 körer, och att vi fick vara med och inviga hela alltet, var en stor ära för oss. 

Bästa dagen var när allt var över, och organisationen hade ordnat så att körerna fick äta på restaurang tillsammans. Våra bordsgrannar var den schweiziska kören Armaillis de la Roche som vi under måltiden sjöng mycket ihop med. Korallerna har svårt att sitta tillsammans på en restaurang utan att börja sjunga. Efter våra sånginsatser vågade fler körer ställa sig upp och underhålla oss med deras sång. Solen strålade, glädjen flödade och sången fyllde restaurangen under många timmar. Underbart.

Här nedan kan ni lyssna till Kyrie som vi framförde på öppningskonserten, och som fick en fantastisk respons. "Det bästa på hela veckan, jag grät under hela framförandet" sa en schweizisk dirigent.
Kyrie

Och en liten Wien-film som Ylva gjorde under Grand Prix-dagen.

Nu kommer lite bilder! 




Korallerna framför Kyrie av Hammarström och Jaakobin av Kostiainen på öppningskonserten i Votivkirche


Votivkirche


Liten kör från Indonesien


En liten bit av taket i Wiens konsertsal där Grand Prix hölls