Från mitt fönster

Jag minns ögonblicket då jag klev in i tonåren. Jag stod i en backe tittandes på klockan, räknade sekunderna, och så ropade jag till alla som ville höra: Nu är jag tonåring! Det kändes häftigt, som om jag klivit över tröskeln till en helt ny tid i mitt liv.

I morgon fyller jag 20 år. Detta är alltså mitt sista dygn som tonåring. Hur känns det, frågar många, att lämna tonåren? Jag vet inte. Jag tror det känns bra. Vad blir skillnaden egentligen? Att man blir något som ska föreställa en vuxen? Dvs att man inte får gråta över småsaker eller bli kär lite hit och dit, eller gömma patetiska drömmar under kudden? Att man ska sluta begrava tankarna i ungdomsböcker och titta på filmer om andra dramatiska tonåringar, eller sluta knapra på sin tonårsångest? Är detta den slutgiltiga tröskeln?

Det känns fånigt. Självklart blir man inte vuxen över en natt. Och kanske blir man inte ens vuxnare än så här. Mormor brukar säga att man aldrig blir äldre än 20 år, innerst inne. Om hon har rätt så blir detta, på sätt och vis, min sista födelsedag...!

Men om 20 ska vara en tröskel så kan jag inte säga att jag är annat än besviken. Jag hade väntat mig något slags avgörande inslag i mitt liv, som hade markerat vändningen. Till exempel att jag plötsligt skulle bli friskförklarad... eller att jag kom på vad jag vill göra med mitt liv... eller att jag fick världens bästa idé till en bok... något som gör att den där tröskeln skulle kännas, och till och med kännas bra. 

Men jag måste ändå tillägga; att kliva ur tonåren känns faktiskt helt okej. Det är lite som vilken födelsedag som helst...

... plus att jag äääntligen får lov att köpa på systemet ;)