Från mitt fönster

I morgon gäller det! Åh vad det känns overkligt. Och pirrigt. Och härligt.

Studenten närmar sig med stormsteg. Två dar kvar. Känner mig lite skakig och omtumlad. Lite för att jag är nervös inför hela dagen även om jag vet att den kommer att bli fantastisk, men också för att jag känner stressen och pressen och så vädret som hotar med att bli surmulet på studentdan, hoppas det inte regnar....

Den senaste veckan har jag utvecklat en ganska skum vana. Jag har spenderat ohälsosamt mycket tid vid datorn – googlandes recept. Som det ser ut nu är jag medlem på både www.tasteline.com och www.matklubben.se där jag samlar recept till nätbaserade kokböcker. Jag tittar på matlagningsfilmer som No reservations, Julie & Julia och Ratatoiulle (ha!) Alla tre högst sevärda faktiskt. Och min familj får stå ut med att jag bakar olika sorters bröd till dem, och lagar till köttgrytor och pajer... Det är väldigt roligt att laga mat. Jag skulle verkligen vilja bli bättre på det!

Idag är det alla hjärtans dag. Fast inte mitt hjärtas, det kan jag lova. Jag är en trogen bojkottare av denna "hyllningsdag", som jag anser bara existerar enligt av kommersiella skäl. Vart jag än går idag möts jag av äckliga rosa geléhjärtan, röda rosor och löjliga hjärtformade kort. Ja! Låt oss hylla denna dag då tusen och åter tusen människor går runt med en klump i magen och blir vackert påminda om sin egen ensamhet och kärlekslösa singelliv. Varför måste man ha en sådan dag? Personligen förknippar jag denna dag med högstadieångest och självförtroendehål. När drottningarna paraderade korridorerna fram med sina rosor triumferande lyfta, och jag öppnade mitt skåp och fann att det var fullproppat av falska kärleksbrev, skrivna av någon som valt mig med omsorg (inte den snälla sortens omsorg). Det var ett faktum: jag hatade alla hjärtans dag. Nu, fyra år senare, är hatet lika starkt men jag har ju insett hur idiotiskt hela grejen var (och är). Jag trodde folk skulle vara förnuftigare ju äldre man blir, men det verkar som att även vuxna låter sig luras av det kommersiella och samma drottningar paraderar med rosorna i högsta hugg.

Ja visst, visst kan man ha en kärleksdag! Har du någon att hålla i hand, så välj ut er alldeles egna dag och gör något mysigt av den. Men hur kan ni vilja hylla er kärlek på en sådan här dag då er kärlekslycka stänker på de ensamma olyckliga och endast väcker sorg och förakt hos andra? Det är lika fel som att gå fram till en fattig och stoltsera med att man är rik.

Och hela grejen med rosor därtill! Läste i Sydsvenskan idag att var tredje ros som säljs i Sverige denna dag odlas i Kenya. Det är inte bara det att rosorna som ska fraktas i miljontals till Sverige är enorma miljöbovar, det är också de svåra arbetsförhållanden som råder i Kenya för att de svenska bortskämdheterna ska få sin röda ros.

Jag tror jag har lyckats klargöra ganska bra vad jag tycker om alla hjärtans dag. En kommersiell skitdag som vållar mer skada än lycka, helt enkelt. Avslutar med en text jag publicerade på min blogg för ett år sedan, i den där underbara högstadieandan som jag skrev om ovan.


Hon fick ingen ros. Trodde hon att hon skulle få det eller? Nej, det förstod hon så fort hon såg dem ligga i högar på borden utanför matsalen, när tjejerna som försökte sälja dem hånade henne med sina blickar. I korridoren gick de populära tjejerna som på catwalk, skyltande med sina röda rosor, leende sina bländande leenden. Titta på oss! Vi är vackra! Vi är vinnare! Vi får rosor varje år!
Rosorna är ändå fula, nästan vissna i kanten, vem vill ha en sån? Hade hon fått en skulle hon bara slängt den i papperskorgen.
Nej det skulle hon inte. Hon skulle ha hängt upp den på sitt rum, låta den hänga där och torka, och inte ta ner den förrän bladen föll till golvet. Hon skulle titta på den varje dag. Hon skulle aldrig mer ha dåligt självförtroende, hon skulle minnas killen som gav henne den, och hon skulle glädjas över att hon fick vara en av dem som hade en beundrare, en av dem som fick en ros.

Men hon fick ingen ros.

Att läsa historia C innebär ansvar, det insåg jag redan under första lektionen när jag upptäckte att jag var den enda eleven som skulle gå kursen på Spyken och blev informerad om att kursen trots det skulle genomföras. Men jag hade nog inte väntat mig att detta ansvar skulle ta sådana här proportioner. I morse när jag var i full gång med att frukostera och allt vad det innebär (en av dagens höjdpunkter definitivt), skar en telefonsignal rakt genom friden och fick mig att stanna upp i en rörelse med den filfyllda skeden halvvägs på väg till munnen. Mamma tog som vanligt telefonen och för en gångs skull var det hennes tur att säga "nej det är inte hon, det är hennes mamma, vi låter likadant i telefon!" (folk förväxlar alltid mig med mamma när jag svarar i hemtelefonen. Alltid. Riktigt irriterande). Jag kände mig som det stackars trollet under bron där bockarna bruse klampande över, och jag undrade irriterat vem som störde min frukostfrid.
Det visade sig vara min historielärare som frågade varför jag inte var på lektionen.
Inget samtal man vill ta emot precis. Det var otäckt, hon hade till och med ringt på min mobil. Visste inte att lärarna hade tillgång till elevernas mobilnummer. Tydligen var det viktigt att jag var på den lektionen, trots att hon förra veckan sagt till mig att jag inte behövde gå på den. Jag visste att jag inte annat kunde göra än att sticka till skolan, illa kvickt. Men jag såg till att sleva i mig resten av frukosten trots mammas gnäll om att jag måste skynda mig. Jag måste ha min frukost. Så är det bara. I morgon tänker jag ta en dubbel portion frukostfrid för att komplettera mig själv.

2 dagar kvar till julafton. Det märks. Mamma har yrt runt i hela huset under dagen, fixat och donat, tjatat och gnolat. Själv gömde jag mig på mitt rum med en god bok, en halvfull burk russin och en hög hederliga cd-skivor (Ja, jag lyssnar på cds fortfarande). Då och då smög sig en doft av nygräddade kakor sig över min tröskel, och då och då hörde jag mammas hastande steg närma sig min dörr. Då gällde det att sitta musstilla, min fåtölj är nämligen så lägligt placerad i mitt rum att om man tittar snabbt in, så tror man att rummet är tomt på Idor. Mamma brukar sticka in huvudet i mitt rum, ägna det en enda blick och 9 av 10 gånger vänder hon sedan i dörren. Förutsatt att jag sitter tyst och stilla i min fåtölj då. Vilket jag gör, för jag vet att om hon skulle upptäcka mig så är det bara Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum?? som gäller. Missförstå mig inte nu, jag har inget emot att städa mitt rum. Till skillnad från den genomsnittliga tonåringen håller jag ganska god ordning i mitt rum, om jag får säga det själv. Det är bara det att min ömma moder och jag har olika definitioner på vad ett "städat rum" är för något. Olyckligt nog. Jag kan komma hem från skolan, kliva in i mitt rum och tänka: Oj, jag behöver nog städa lite... Varpå jag plockar upp de saker som behöver plockas upp, slänger det som ligger och skräpar, bäddar min säng... Och när jag är klar för stunden, företar jag mig andra roligare saker. Ironiskt nog kan mamma komma hem en halvtimme senare, stega in i mitt rum och ändå säga: Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum?? Svaret på den frågan är givet, jag har ju redan städat. Ett ej godtagbart svar för min mor dock, det vet jag på förhand. Så jag svarar helt enkelt inte. Det är ju ändå mitt rum, min "svinstia" så att säga, och det är bara jag som ska vistas i mitt rum.

Följande brukar hända när en sådan situation uppstår mellan min mor och mig. Hon drar på sig hårdhandskarna, bakom min rygg. Och när jag är ute passar hon på. Några timmar senare kommer jag hem, intet ont anande, stövlar in på mitt rum och stönar till. Hela rummet är nitiskt städat och alla saker ligger på fel plats. Och jag vet att jag kommer ägna minst två veckor åt att leta efter exempelvis mitt fickminne, varefter jag inte kommer hitta det, varefter jag efter ytterligare en vecka kommer att hitta det av en slump, instoppad i min strumplåda.

Jag städade mitt rum igår. Tre gånger idag fick jag höra Ida-Maria, ska du inte städa ditt rum??. Farligt, farligt. Det gäller alltså att vara på sin vakt. Inte lämna huset om det inte är ett absolut nödfall. Borde placera en Gandalf utanför min dörr i så fall, så han kan stå vakt och hojta "You shall not pass!" när mammas hastande steg hotfullt närmar sig mitt stackars redan städade rum.

När jag skulle gå till bussen idag såg jag robotmannen. Jag har inte sett honom på flera år. Han är en väldigt udda person, och om ni såg honom skulle ni förstå varför jag kallar honom för robotmannen. När jag gick i lågstadiet gick han varje dag (på ett visst klockslag) förbi utanför vårt fönster. Alltid iklädd en vit jacka och stora dunkla glasögon, med en sådan här freestyle och hörsnäckor i öronen (något man inte såg ofta på den tiden). Blicken alltid rakt fram (aldrig ner i marken), som om han var målsökande. Han gick visserligen inte som en robot, men ändå med raka målmedvetna steg. Jag tyckte han var oerhört läskig, hade jag mött honom på gatan hade jag gått över till andra sidan trottoaren.
Sedan försvann han. Och jag glömde bort honom.

Men nu, nu såg jag honom igen! Efter alla dessa år, som om han dykt upp från ingenstans. Och han såg rakt på mig med sin skumma blick. Och jag låtsades att jag ändå skulle gå över till andra sidan trottoaren, varpå jag låtsades ha bråttom till bussen, för säkerhets skull.

Jag undrar hur det är att ha en nära-döden-upplevelse. Eller, det kanske man inte alls vill veta. Det måste ju kännas fruktansvärt. Men jag undrar i alla fall. Att vara sådär fast, at the point of no return, att verkligen veta att nu dör jag. Vad otäckt det måste vara. Fast kanske hinner man inte ens bli rädd, man kanske inte hinner tänka någonting, men jag tror att nu dör jag-tanken kommer rent instinktivt. Ifall döden kommer plötsligt, som genom en olycka. Men döden kan ju också komma smygande sådär så att man verkligen hinner känna den, och den känslan, den undrar jag verkligen hur den är. En vän till min mormor dog förra året. Precis innan hon dog, vinglade hon till och hennes son hjälpte henne sätta sig ner. Då såg hon på honom, lugnt och stilla och sa: "Nu dör jag!"
Och så dog hon. Bara sådär.
Att hinna tänka: "Nu dör jag", är ju en sak. Men att därtill hinna säga det, då måste man verkligen veta och liksom ha identifierat känslan... Den insikten kan man inte ta miste på, den är så definitiv. Så måste det vara. Det finns ju många som är med om att de tror att de ska dö, de känner det på sig, men sedan dör de inte i alla fall. Den som tror, den vet ju inte. Man kan ju tro att det är på ett sätt, och sen visar det sig att man hade fel. Men när man väl har den "äkta" nu-dör-jag-känslan, så går den nog inte att ta fel på.

Själv har jag haft en nästan-nära-döden-upplevelse. En händelse som nu förefaller vara aningen (okej okej, väldigt) komisk.
Jag, mina bröder och mina kusiner var på väg att bestiga ett berg utanför Toscana i Italien. Det var inte så högt, men ändå ganska brant, och lövbeklätt, halt, och halkvänligt. Likväl var det bestigligt (bedömde vi) och vi hade lyckats övertala våra oroliga föräldrar om att vi nog skulle klara av att bestiga det utan att slå ihjäl oss. Det tog ett antal timmar att klättra upp, och vi var trötta och ouppmärksamma. Det blev en del skrattframkallande kommentarer som:
"Shit jag blöder!"
"... jag med!"

och väldigt goda råd som:

"Okej allihopa! Sätt INTE handen på den här busken!" (Pekar på värsta taggslaktarbusken och visar upp skadad hand).

Vi närmade oss toppen, det var faktiskt rätt långt ner och jag tittade inte riktigt var jag satte mina fötter. Plötsligt försvann marken under mig, jag tappade fotfästet totalt. Och jag tänkte medan jag gled mot en (som jag upplevde det) säker död: "Nu dör jag!" varpå jag släppte ut ett avgrundsvrål för att informera min omgivning om min döende situation.
(Jag gled en meter i 0,25 knop, rakt ner i Hennings armar där han tålmodigt stod beredd att ta emot mig). Utskrattad blev jag, helt förståeligt.

När man dinerar med släkten händer det att diverse anekdoter dyker upp. En återkommande sådan är den när jag försvann. Året var 96, jag var fyra år gammal och var tillsammans med familjen på en kyrkogård i Danmark för att sköta om min farmors grav. Kanske hade jag tråkigt, eller var i trängande behov av spänning. Hur som helst minns jag inte varför jag gjorde det, men något i den stilen var det säkert.
Plötsligt var jag borta. Spårlöst försvunnen. Jag hade hittat världens bästa gömställe - under en buske, bakom en grav. Där satt jag, spionerandes på mina föräldrar medan de sprang fram och tillbaka mellan krattade grusgångar, allt mer förtvivlade. Runt kyrkogården löpte bilvägar, med ständig trafik. Inte undra på att de var oroliga.
Knäpptyst iakttog jag dem från mitt gömställe, förundrad över det kaos jag skapat och kände - fast jag inte visste vad det var då - en stigande makt. Makten över deras oro, deras förtvivlan. Jag var bossen i mitt egna lilla spel, det var jag som styrde och bestämde. Det var onekligen en mycket spännande lek.
Jag satt på huk, det var en jobbig ställning och det var blött under busken. Barn tröttnar snabbt, och efter en stund hade jag tröttnat på min lilla lek. Jag var beredd att komma fram. Men när jag bevittnade deras hastande steg och lyssnade till deras höga rop, insåg jag att jag skulle få skäll om jag kom fram. Jag blev rädd och satt än tystare kvar, ångerfull.

Jag blev hittad. Jag fick skäll. Men vi somnade säkert alla gott den kvällen, jag med en fylld spänningskvot och mina föräldrar med en mättad oro.

Mamma påstår att jag har bollsinne. Kanske ligger det något i det, jag är ju trots allt inte helt hopplös. Men varje gång mamma säger det, vandrar mina tankar tillbaka till en idrottslektion i 8an, då handboll var på schemat.
Tänk er det klassiska scenariot när 19 elever halvhjärtat jagar runt efter en röd boll, som kastas runt över deras huvuden av klassens "äkta" handbollsspelare (de med blodigt allvar). I mitt likgiltiga handbollstillstånd hade jag av någon anledning hamnat framför motståndarens mål, när bollen plötsligt kom susande, och jag fångade upp den i min famn. Alla klasskamrater var långt bakom mig. Det tomma målet tornade upp sig framför mig, som en stor öppen käft. Bollen i min famn gjorde sig påmind och plötsligt vaknade hjälteinstinkten i mig och jag började springa mot målet. När jag tänker tillbaka på det ser jag allt som i slow motion, gärna med lite actionmusik i bakgrunden. Inuti mig vrålade triumfen när jag hoppade och satte ett solklart mål.
Glädjen varade dock inte länge. Till min förlägenhet upptäckte jag att jag i mitt förvirrade hjältetillstånd hade glömt att man måste studsa bollen när man springer med den, inte stuva in den under armen och kuta, som jag hade gjort. Därefter är mitt bollsinne ganska ifrågasatt (av mig själv) och jag slutade helt enkelt bry mig. Sport är inget för mig, så är det bara. Men haha, nog kan jag skratta åt det där, och det gjorde jag då också. Folk fick sig i alla fall ett gott skratt!

De som opererar sig för att få stora bröst fattar verkligen inte vad de ger sig in på. Jag har idag spenderat 500 spänn på en bh, det går i princip inte att få billigare om jag ska ha rätt storlek. Att vara smal och ha stor byst är inte speciellt välkomnat i Sverige, av utbudet att döma.
Spenderade en timme i ett provrum på Twilfit, och den ytterst hjälpsamma expediteten hävdade att stor byst är en gudagåva. Till en början. När jag slutligen, efter att ha provat hela deras sortiment i min storlekskategori och hittat EN bh som passade, frågade hon medlidande hur jag mådde. Det var bara att le trött mot henne, och sedan tacka för hjälpen. På vägen ut kunde jag dock inte låta bli att tänka mordiska tankar om bh:ar och allt vad de heter.
Ni som har t ex 75 B i storlek och klagar på att det är jobbigt att köpa bh, testa 70 F och inse hur bra ni har det!!

Ända sedan jag började mellanstadiet har jag haft matteskräck. Kanske för att jag var rädd för min lärare, som jag misstänker helst hade velat aga oss. Kanske för att matteklasserna på högstadiet var så stora och jag nästan aldrig fick hjälp, och kände mig underlägsen och efter? Kanske för att jag ibland svävade på gränsen mellan IG och G. Jag har gråtit kvällen innan i princip vartenda matteprov jag har haft under min uppväxt.
Min lärare förra året, sa att jag antagligen skulle få IG i matte B detta år om jag inte bättrade mig. Ändå har jag gjort bra ifrån mig på några prov, och i höstas insåg jag: jag är inte dum, jag har bara dåligt självförtroende i matte. Det var allt det rörde sig om. Jag trodde att jag inte kunde. Att jag inte kunde få rätt svar.
Så i höstas bestämde jag mig för att förstå. Och som om det var så enkelt, så förstod jag plötsligt. Sedan höjde jag mig, gjorde bättre ifrån mig på proven. Jag fick faktiskt MVG på ett prov, mer än jag kunnat drömma om. Och min nya lärare visade detta prov för min gamla lärare, och hon fick äta upp vad hon sa förra året. Triumf!
Idag sa min lärare att jag får VG i slutbetyg. Jag hade fått min revansch, och trots att det spöregnade oupphörligt och jeansen klibbade längs benen, så hade jag ett stort fånigt och jättestolt leende på läpparna, hela vägen hem.
:D

Två färger på min känslopalett som aldrig har blandats förut, har nu blandats.
Ilska!
Lycka!
Tillsammas utgör de färgerna i min tavla. Penseldragen växlar mellan aggressivitet och mjukhet. Jag vill skrika åt tavlan som målas, jag hatar den! Jag älskar den! Men vad ska den föreställa? Jag kan inte tyda bilden som målas, hur nästa penseldrag ska bli. Min förvirring vrider sig i sömnen med mig. Vad ska ske, hur ska det sluta? Jag blänger på tavlan som skrattar åt mig. Penseln vilar i osynlig hand, omöjlig att styra.

Den här killen är min nya idol. Den nye James Bond! Freakin' awesome:




Svensk pilot hjälte i kapardrama

Publicerat 2010-02-14 06:47

Dramat inleddes strax efter starten från flygplatsen i Cascais i fredags.

 

Piloten lyckades, berättar han själv för Aftonbladet, vrida pistolen ur handen på kaparen och styra planet till en högre höjd så att de två övriga passagerarna, två fallskärmshoppare, kunde hoppa ut och undkomma.

 

Kaparen tog över spakarna.

 

– Jag var helt hundra på att han skulle störta flyget i ett hus, för han siktade mot ett bostadsområde, säger svensken för tidningen.

 

Med hjälp av dubbelkommandot på den andra pilotplatsen kunde han så småningom styra flygplanet och strypa bränsletillförseln så att det kraschade på flygplatsen i Tires utanför Lissabon. Där flydde han från planet medan kaparen tog sitt liv genom att skjuta sig.

 

Den svenske piloten har inga planer på att ge upp jobbet på det privata portugisiska flygbolaget.

 

– Jag inbillar mig att det var en engångsföreteelse, säger han om kapardramat.

 

Är fortfarande på landet med min skumma familj. Igår strålade solen hela dagen och vi begav oss ut på utflykt i naturen. Till en början var det mysigt, vi hittade en skogsglänta där vi fikade och sjöng lite random bitar ur Mozarts requiem (Familjen Hansen. Det finns inga förklaringar.)
Men sedan kom vi av vägen, vi tappade bort oss och fann oss kämpandes fram i täta skogsnår - sådana där som piskar en i ansiktet och tar tag i ens kläder. Här och var trampades det ner i träsk (ni skulle se mina skor) och vi insåg snart att vi var vilse. Vilse! Det var så otroligt pinsamt. Ingen vill väl vara de där typiska korkade stadsborna som kommer ut i naturen och gör bort sig, men ingen kunde väl förneka att vi var sådana! Kände mig som skådespelare i en dålig svensk komedi... Vi klättrade över taggtråd och gärdsgårdar, in i hagar, ut ur hagar, men hittade fortfarande inte rätt väg. Men inte klagade vi för den skull, nej det hela blev som ett äventyr. I en hage hittade vi nämligen resterna av ett 1600-talshus, stora delar av husgrunden fanns kvar och t.o.m en stenugn! I nästa hage upptäckte vi en räv. Det var motvind och motljus, så den kunde nog varken höra eller se oss, för vi kom så nära som 10 meter ifrån den innan den upptäckte oss och for iväg som en pil. Det var häftigt.
Det hela slutade med att vi var tvungna att traska över en åker för att komma till vägen, och jag bad en stilla bön att ingen skulle se oss. För visst hade de i så fall skakat på huvudet, och muttrat: Typiskt stadsbor!

Jag orkade inte möta världen idag. Behövde andas. Behövde förbereda mig precis som när man förbereder sig för att hoppa över ett stup. Man vet att man kommer lämna marken, man vet att den kommer ersättas med oändlig avgrund. Och man vet inte, man kan bara hoppas, på att man ska landa säkert på andra sidan. Landa i tryggheten. Säkerheten.

Jag orkade inte, men nu ska jag orka. Jag ska hoppa.
Nu börjar jag springa mot kanten.