Från mitt fönster

Att läsa historia C innebär ansvar, det insåg jag redan under första lektionen när jag upptäckte att jag var den enda eleven som skulle gå kursen på Spyken och blev informerad om att kursen trots det skulle genomföras. Men jag hade nog inte väntat mig att detta ansvar skulle ta sådana här proportioner. I morse när jag var i full gång med att frukostera och allt vad det innebär (en av dagens höjdpunkter definitivt), skar en telefonsignal rakt genom friden och fick mig att stanna upp i en rörelse med den filfyllda skeden halvvägs på väg till munnen. Mamma tog som vanligt telefonen och för en gångs skull var det hennes tur att säga "nej det är inte hon, det är hennes mamma, vi låter likadant i telefon!" (folk förväxlar alltid mig med mamma när jag svarar i hemtelefonen. Alltid. Riktigt irriterande). Jag kände mig som det stackars trollet under bron där bockarna bruse klampande över, och jag undrade irriterat vem som störde min frukostfrid.
Det visade sig vara min historielärare som frågade varför jag inte var på lektionen.
Inget samtal man vill ta emot precis. Det var otäckt, hon hade till och med ringt på min mobil. Visste inte att lärarna hade tillgång till elevernas mobilnummer. Tydligen var det viktigt att jag var på den lektionen, trots att hon förra veckan sagt till mig att jag inte behövde gå på den. Jag visste att jag inte annat kunde göra än att sticka till skolan, illa kvickt. Men jag såg till att sleva i mig resten av frukosten trots mammas gnäll om att jag måste skynda mig. Jag måste ha min frukost. Så är det bara. I morgon tänker jag ta en dubbel portion frukostfrid för att komplettera mig själv.