Från mitt fönster

Nu är det inte långt kvar. På lördag fyller jag 18 år, verkligen på tiden. Jag känner folk som haft ångest inför att fylla 18, bli myndig och allt det där. Att kallas vuxen, utan att känna sig vuxen.
Men inte jag! Jag har längtat. Jag har känt mig vuxen ganska länge, eller i alla fall känt mig äldre än vad jag får kalla mig. Men den största fördelen med att fylla 18, som jag ser det, är den förhoppningsvisa ökningen av respekt från andra vuxna. Äntligen. Nu kommer mina åsikter väga lika tungt som deras, min röst kommer höras lika mycket som deras, och förhoppningsvis kommer de lyssna på mig lika mycket som på någon annan. Jag är trött på att bli behandlad som att jag är för ung för att förstå, för ung för att uttrycka mig, för ung för att ha något av vikt att säga. Nu kommer jag förhoppningsvis att bli accepterad. I vilket fall som helst håller inte deras argument mot mig längre; respekten ska finnas där. Jag är ingen minderårig längre.
Något som jag dock fortfarande - tillsammans med resten av befolkningen på min ålder - kommer behöva stå ut med i minst några år till, är de nedlåtande misstänksamma blickarna från butiksägare när man träder in i deras affärer. Det nedbrutna förtroendet; alla ungdomar snattar. "Man kan inte lita på någon av dem."
Så förnedrande.

Men i alla fall! Inga sura miner här, nu är det ju inte långt kvar. Jag passar på redan nu att säga stort grattis till mig själv, och avslutar med en bild på födelsedagsgrisen; Grattis!!

Jag älskar skrivböcker. Får jag en skrivbok i present ser jag direkt massor olika möjligheter. Vad kan jag använda denna bok till? De tomma sidorna väcker inspirationen inom mig; vad ska jag nu fylla denna med?
Ingen skrivbok ligger orörd och oskriven i mitt rum och samlar damm. Och jag tycks inte få nog av dem. I min fönsterkarm står en lång rad skrivböcker, alla med olika innehåll. Somliga just påbörjade, andra jag kommer ta med mig ut i livet, som eviga följeslagare. En sådan följeslagare är min bok med samlade dikter och citat. Snubblar jag över ett stycke - i en bok, på nätet, you name it - som berör mig, ger mig en tankeställare eller fyller mig med inspiration - ja då kan det räkna med att hamna i min bok. Även om jag inte hunnit fylla så värst många sidor, så älskar jag att sitta och bläddra i den, smaka på orden... tänka...minnas. Hämta inspiration. Vart jag än tar mig i livet, vart jag än går eller blir förd, kommer jag ha denna bok med mig.
Ord är till för att älskas och delas, för att beröra och förföra. Här får ni därför en dikt ur min bok, en av mina favoriter, skriven av Erik Blomberg;


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Inte en enda gång i sommar har jag känt av rastlöshet, även om jag inte har haft mycket för mig. Jag är alldeles för tacksam för lovet för att tillåta mig att känna av det.
För många innebär sommarlovet skoj, resor, avkoppling, arbetsmöjligheter... för mig är sommarlovet andningsutrymme. Jag samlar andetag, bunkrar upp dem inför det kommande året. Förra året tog jag syret för givet, det höll på att ta slut och jag var nära att kvävas. Det misstaget gör jag inte om. Det här året ska jag vara beredd. Mitt syre ska inte ta slut.

Det är märkligt, det här med drömmar. Vissa vill man inte vakna ifrån. Jag drömmer ofta om människor jag saknar, kanske till och med om människor jag inte insett att jag saknar - förrän jag drömmer om dem. Ofta bygger mitt undermedvetna upp en bild av en viss person, ger denna egenskaper som personen inte har i verkligheten, eller visar sidor som jag aldrig sett hos personen i verkliga livet. Ofta vaknar jag med en saknad i bröstet, i och med vetskapen att personen jag drömde om inte är densamma i verkligheten, att det vi upplevde i drömmen aldrig har upplevts i verkligheten. Och trots att personen existerar, går jag runt och saknar drömversionen av den. Och jag önskar att drömmen skulle överföra egenskaperna till den verkliga personen. Att den lyckliga drömmen med dess härliga karaktärer och händelser skulle bestå.
Lyckliga drömmar är de värsta. Man blir bara nedslagen när man vaknar. Jag vet inte hur många gånger jag drömt att allt jag oroar mig för löser sig, och denna lättnad jag vaknar med, denna frid... innan jag inser. Att det var en dröm, ingenting är förändrat. Ingenting alls.

Du börjar likna något diffust... en personifiering av abstraktion. Bilden av dig har blivit som ett solblekt fotografi. Mina tankar smyger runt dig, i svepande ögonblick vågar de närma sig dig. Men ditt ansikte är i krig med mina minnen; jag får inte dina linjer rätt, kan inte längre placera dina ansiktsdrag. Som en kamera utan fungerande fokus famlar jag förgäves efter en skarp bild. Tiden ligger som en hinna över allt som en gång var du.
Men jag sörjer ingenting, utan
gläds.

Jag kan inte sova. För många tankar har trängt sig in i mitt huvud idag, pusselbitar har fallit på plats, bilden börjar ta form.
Jag har varit så blind. Kära, älskade vänner, om jag bara hade vetat. Men är det inte så att man blir förblindad av sina egna problem - oförmögen att se andras? Frågan är; om inte mina egna problem hade skuggat min syn, hade jag då sett skuggan bakom era skratt, strimman av mörker som lurade bakom era ögon, demonerna som härjade över er? Hur ni kämpade för att hålla upp era fasader.
Och ni lyckades. Ni lyckades bevara dem hela och massiva för mig, inte anade jag att de smullrade sönder, att sprickorna spred sig. Jag trodde ni var de starka. Jag hade fel. Det var ni som var de svaga.

Jag önskar ni ville lasta över era bördor på mig. Det är det minsta jag kan göra för er. Jag tänker på allt jag vill erbjuda er, om ni nu tillät mig.
Det handlar inte om förlåtelse. Det handlar om ork. Jag inser det nu, och jag skulle göra vad som helst nu för att hjälpa er att orka.
Kära, älskade vänner. Om jag bara fick hjälpa er.

Dagens lilla låttips, en riktig klassiker. Hörde denna ljuva juvel på radion förra veckan, och föll för den direkt. Hennes ljuva röst, i kombination med den mjuka melodin och den mörka basgången, gör denna låt till en ren njutning för örat.

Julie London – Cry Me A River

Jag simmade mot vågorna. De klyvdes av min envishet, kunde inte hindra mig från att ta mig fram. Jag tog mig igenom dem och tänkte på hur jag på samma sätt tagit mig igenom året som gått. Ett simtag framåt, två bakåt. I ett år.
Jag såg hur våg efter våg rullade emot mig, men jag knep ihop ögonen, höll andan, plöjde mig igenom. När jag så stannade upp och vände mig om, såg jag att jag kommit långt från land. På bryggan satt min bror, avståndet hade gjort honom liten som min lillfingernagel. Det slog mig att om jag skulle få kramp där i vattnet, skulle ingen hinna rädda mig. Jag skulle drunkna och dö, tre veckor innan min 18-årsdag. Tanken skrämde mig inte. För varför skulle jag få kramp just där, just då? Jag som aldrig fått kramp förut. Det kändes osannolikt, och jag tvivlade på att ödet skulle ha en så bitter humor.
Jag ändrade min kurs, och vågorna tog med mig emot land, med samma energi som de nyss kämpat för att hindra mig att ta mig därifrån.
Kanske kommer jag kunna simma med vågorna, nästa år.

När man dinerar med släkten händer det att diverse anekdoter dyker upp. En återkommande sådan är den när jag försvann. Året var 96, jag var fyra år gammal och var tillsammans med familjen på en kyrkogård i Danmark för att sköta om min farmors grav. Kanske hade jag tråkigt, eller var i trängande behov av spänning. Hur som helst minns jag inte varför jag gjorde det, men något i den stilen var det säkert.
Plötsligt var jag borta. Spårlöst försvunnen. Jag hade hittat världens bästa gömställe - under en buske, bakom en grav. Där satt jag, spionerandes på mina föräldrar medan de sprang fram och tillbaka mellan krattade grusgångar, allt mer förtvivlade. Runt kyrkogården löpte bilvägar, med ständig trafik. Inte undra på att de var oroliga.
Knäpptyst iakttog jag dem från mitt gömställe, förundrad över det kaos jag skapat och kände - fast jag inte visste vad det var då - en stigande makt. Makten över deras oro, deras förtvivlan. Jag var bossen i mitt egna lilla spel, det var jag som styrde och bestämde. Det var onekligen en mycket spännande lek.
Jag satt på huk, det var en jobbig ställning och det var blött under busken. Barn tröttnar snabbt, och efter en stund hade jag tröttnat på min lilla lek. Jag var beredd att komma fram. Men när jag bevittnade deras hastande steg och lyssnade till deras höga rop, insåg jag att jag skulle få skäll om jag kom fram. Jag blev rädd och satt än tystare kvar, ångerfull.

Jag blev hittad. Jag fick skäll. Men vi somnade säkert alla gott den kvällen, jag med en fylld spänningskvot och mina föräldrar med en mättad oro.