Nearly there...!
Nu är det inte långt kvar. På lördag fyller jag 18 år, verkligen på tiden. Jag känner folk som haft ångest inför att fylla 18, bli myndig och allt det där. Att kallas vuxen, utan att känna sig vuxen.
Men inte jag! Jag har längtat. Jag har känt mig vuxen ganska länge, eller i alla fall känt mig äldre än vad jag får kalla mig. Men den största fördelen med att fylla 18, som jag ser det, är den förhoppningsvisa ökningen av respekt från andra vuxna. Äntligen. Nu kommer mina åsikter väga lika tungt som deras, min röst kommer höras lika mycket som deras, och förhoppningsvis kommer de lyssna på mig lika mycket som på någon annan. Jag är trött på att bli behandlad som att jag är för ung för att förstå, för ung för att uttrycka mig, för ung för att ha något av vikt att säga. Nu kommer jag förhoppningsvis att bli accepterad. I vilket fall som helst håller inte deras argument mot mig längre; respekten ska finnas där. Jag är ingen minderårig längre.
Något som jag dock fortfarande - tillsammans med resten av befolkningen på min ålder - kommer behöva stå ut med i minst några år till, är de nedlåtande misstänksamma blickarna från butiksägare när man träder in i deras affärer. Det nedbrutna förtroendet; alla ungdomar snattar. "Man kan inte lita på någon av dem."
Så förnedrande.
Men i alla fall! Inga sura miner här, nu är det ju inte långt kvar. Jag passar på redan nu att säga stort grattis till mig själv, och avslutar med en bild på födelsedagsgrisen; Grattis!!
Men inte jag! Jag har längtat. Jag har känt mig vuxen ganska länge, eller i alla fall känt mig äldre än vad jag får kalla mig. Men den största fördelen med att fylla 18, som jag ser det, är den förhoppningsvisa ökningen av respekt från andra vuxna. Äntligen. Nu kommer mina åsikter väga lika tungt som deras, min röst kommer höras lika mycket som deras, och förhoppningsvis kommer de lyssna på mig lika mycket som på någon annan. Jag är trött på att bli behandlad som att jag är för ung för att förstå, för ung för att uttrycka mig, för ung för att ha något av vikt att säga. Nu kommer jag förhoppningsvis att bli accepterad. I vilket fall som helst håller inte deras argument mot mig längre; respekten ska finnas där. Jag är ingen minderårig längre.
Något som jag dock fortfarande - tillsammans med resten av befolkningen på min ålder - kommer behöva stå ut med i minst några år till, är de nedlåtande misstänksamma blickarna från butiksägare när man träder in i deras affärer. Det nedbrutna förtroendet; alla ungdomar snattar. "Man kan inte lita på någon av dem."
Så förnedrande.
Men i alla fall! Inga sura miner här, nu är det ju inte långt kvar. Jag passar på redan nu att säga stort grattis till mig själv, och avslutar med en bild på födelsedagsgrisen; Grattis!!
Kommentarer
Trackback
