Från mitt fönster

Tåget mot Hilleröd går 06:49. Det väntar redan på perrongen. Jag springer sista biten för att hinna med, förlorar min pojkvän på vägen eftersom han pga en missuppfattning inte har förstått att vi skulle med samma tåg. Meningen var att vi skulle få tio minuter extra innan han klev av i Malmö och jag fortsatte mot Danmark. Nu blev det inte så. Och kanske var det lika bra. För om han varit med hade vi troligtvis gått längre in i vagnen och valt ut ett par tvåsätesplatser, så att vi kunde vara för oss själva i de där tio minuterna. 

Nu sätter jag mig istället på första bästa plats i en fyrasätesgruppering med bord. Kvinnan bredvid mig ska kliva av, och jag tar hennes plats vid fönstret. I Malmö stiger en tjej i min ålder på, sätter sig mittemot mig. Tågvärden kommer för att kolla biljetter, scanna av kort. Tjejen har inget kort. Hon har tappat bort det på vägen hit och det var ett periodkort värt 2000 kronor, alldeles nytt, och hon är på väg till sitt nya jobb som hon förlorar om hon inte dyker upp, och hon har inte råd att förlora det, än mindre köpa en kontantbiljett till Köpenhamn där hon jobbar. Hennes röst bryts av gråt, hon torkar bort några snabba tårar som tvingar sig på medan hon förklarar. Tågvärden är sympatisk, han är på hennes sida, tar hennes personnummer, råder henne att kolla igenom sin väska en gång till, och går sedan vidare.

Ingen säger något runt omkring. Jag öppnar min väska, skymtar det nya näsdukspaketet som jag samma morgon hade tagit hemma med en känsla av att det kunde vara bra att ha. En sekund tittar jag bara på paketet. Borde jag verkligen? Hon kanske tycker att jag tränger mig på. Men sedan tänker jag att om jag vore i hennes situation skulle jag också ha varit helt knäckt och alldeles säkert gråtit, och då hade jag velat känna av lite medmänsklighet. Med den tanken räcker jag henne paketet. Hon ler snabbt, tackar. Tar en näsduk, torkar sina ögon med den, knycklar ihop den i handen. Vi börjar prata. Om hennes kort, hennes jobb, min folkhögskola, soluppgången. Resan går fort, plötsligt är vi i Köpenhamn och vi kliver av. Innan vi skiljs åt sträcker hon ut sin hand. Hennes handslag är fast och varmt. Hon strålar.

"Tack så mycket. Du gjorde min dag."

Och med de orden beger jag mig vidare, fjäderlätt, med ett stort leende på läpparna. Plötsligt var det värt att stiga upp klockan sex, det var värt att min pojkvän inte kom med tåget. Och på tal om värde, sist och inte minst; underskatta aldrig ett näsdukspakets värde, än mindre en smula medmänsklighet.

Så började det. Med en inbjudan till en fortsättning var så stark att den inte gick att motstå. Nu har ett år gått sedan denna underbara person lämnade dessa rader till mig. Och det har varit underbart enda sedan dess! <3

 

 

 

I fredags höll vi som haft musik som ämne konsert. Vi spelade ett härligt gäng låtar av Bon Iver, Red Hot Chili Peppers, Teitur och faktiskt Kent (woho!). Jag spelade keyboard och lade stämmor. Har saknat att spela i band ända sedan jag gick ut nian och musikklassen. Nu är det dags att välja nya ämnen. Ingenting är spikat, men det lutar år filmproduktion, sociologi, moderna filmklassiker, internationell politik och fortsatt musik.
Börjar längta hem när jag tänker på allt som väntar på mig därhemma, men då hjälper det ju förstås att få besök av fina mamma som lade allting för handen och kom hit i helgen, lagom till min konsert.

När man ser på de här bilderna tänker man på hur mycket man också kommer att sakna att vara här, alla människor från olika platser. Särskilt kommer jag sakna mina kära vänner från Amerika, som också bor på skolan under sina studier i Köpenhamn. Nedan en bild på mig, Emma från Norge och Hannah från Nebraska, USA. Och så bilder från konserten.

 

 

 

 

 

 

Det är så himla härligt när ens fotolärare (som också är yrkesfotograf) tittar på ens bilder och säger: "Det där var en bra bild! Skitbra!" Man växer lite inombords. När jag började fotokursen här på skolan kände jag mig mycket liten och okunnig. Vi var en liten grupp på sammanlagt 7 personer och majoriteten av de andra hade extremt höga ambitioner. Yrkesdrömmar och populära utbildningar de ville komma in på i fotojournalik och design. Långvarigt hårt slit och svåra auditions bakom sig. De flesta hade sina egna, högavancerade kameror med, och där satt jag med min lilla kompaktkamera, endast hobbyfotograf som ännu var relativt ny på manuell fotografering. 

De första gångerna jag skulle visa upp mina bilder och mina lösningar på veckans uppgifter, var jag så nervös att jag inte kunde sitta still. Särskilt när man fick se de andras grymma bilder först och satt och väntade på sin tur och försökte avgöra om man verkligen höll en acceptabel nivå. Men det gick bra. Och bättre och bättre. Jag fick beröm. Jag tror de ser mig som en slags underdog som kämpar på. Å andra sidan kanske vi alla är det. Det är i alla fall så skönt att få upprättelse och bekräftelse på att man duger, och känna att man förbättras. Inte bara rent tekniskt, utan även mentalt - ens fotografiska mentalitet, förmågan att se fotografiska möjligheter i den vanliga världen.

Nu är första halvan av terminen snart slut, och det blir dags att välja nya ämnen. Antagligen kommer jag inte att kunna fortsätta med fotokursen. Men jag är spänd på vad mer det finns att utforska hos mig.