Från mitt fönster

Tåget mot Hilleröd går 06:49. Det väntar redan på perrongen. Jag springer sista biten för att hinna med, förlorar min pojkvän på vägen eftersom han pga en missuppfattning inte har förstått att vi skulle med samma tåg. Meningen var att vi skulle få tio minuter extra innan han klev av i Malmö och jag fortsatte mot Danmark. Nu blev det inte så. Och kanske var det lika bra. För om han varit med hade vi troligtvis gått längre in i vagnen och valt ut ett par tvåsätesplatser, så att vi kunde vara för oss själva i de där tio minuterna. 

Nu sätter jag mig istället på första bästa plats i en fyrasätesgruppering med bord. Kvinnan bredvid mig ska kliva av, och jag tar hennes plats vid fönstret. I Malmö stiger en tjej i min ålder på, sätter sig mittemot mig. Tågvärden kommer för att kolla biljetter, scanna av kort. Tjejen har inget kort. Hon har tappat bort det på vägen hit och det var ett periodkort värt 2000 kronor, alldeles nytt, och hon är på väg till sitt nya jobb som hon förlorar om hon inte dyker upp, och hon har inte råd att förlora det, än mindre köpa en kontantbiljett till Köpenhamn där hon jobbar. Hennes röst bryts av gråt, hon torkar bort några snabba tårar som tvingar sig på medan hon förklarar. Tågvärden är sympatisk, han är på hennes sida, tar hennes personnummer, råder henne att kolla igenom sin väska en gång till, och går sedan vidare.

Ingen säger något runt omkring. Jag öppnar min väska, skymtar det nya näsdukspaketet som jag samma morgon hade tagit hemma med en känsla av att det kunde vara bra att ha. En sekund tittar jag bara på paketet. Borde jag verkligen? Hon kanske tycker att jag tränger mig på. Men sedan tänker jag att om jag vore i hennes situation skulle jag också ha varit helt knäckt och alldeles säkert gråtit, och då hade jag velat känna av lite medmänsklighet. Med den tanken räcker jag henne paketet. Hon ler snabbt, tackar. Tar en näsduk, torkar sina ögon med den, knycklar ihop den i handen. Vi börjar prata. Om hennes kort, hennes jobb, min folkhögskola, soluppgången. Resan går fort, plötsligt är vi i Köpenhamn och vi kliver av. Innan vi skiljs åt sträcker hon ut sin hand. Hennes handslag är fast och varmt. Hon strålar.

"Tack så mycket. Du gjorde min dag."

Och med de orden beger jag mig vidare, fjäderlätt, med ett stort leende på läpparna. Plötsligt var det värt att stiga upp klockan sex, det var värt att min pojkvän inte kom med tåget. Och på tal om värde, sist och inte minst; underskatta aldrig ett näsdukspakets värde, än mindre en smula medmänsklighet.