Stulen dröm
Jag trodde jag drömde om dig
men det var bara ännu en
förvrängdhet, en ljusblå tanke
en falsk förhoppning
Jag trodde att jag fann något i dig
någonting,
en saga, ett ljus, en glimt av färgglada drömmar
Men drömmarna, käraste,
var bara inte mina
De var stulna från en annan värld
och jag stals med dem
Allt jag ägde i dig är stulet -
Smekningen över kinden
Ordet älskling som ständigt låg på tungan
Doften av nybakat en söndagsmorgon
Mjuka, trassliga lakan
Märket av en kyss
Men du var aldrig, aldrig min
för du släppte aldrig in mig i din själ,
Och jag var aldrig, aldrig din
för du ville inte ha mig tillräckligt mycket
Och allt som finns nu, och som
finns kvar
är doften av en svunnen kärlek,
minnet av en stulen dröm
men det var bara ännu en
förvrängdhet, en ljusblå tanke
en falsk förhoppning
Jag trodde att jag fann något i dig
någonting,
en saga, ett ljus, en glimt av färgglada drömmar
Men drömmarna, käraste,
var bara inte mina
De var stulna från en annan värld
och jag stals med dem
Allt jag ägde i dig är stulet -
Smekningen över kinden
Ordet älskling som ständigt låg på tungan
Doften av nybakat en söndagsmorgon
Mjuka, trassliga lakan
Märket av en kyss
Men du var aldrig, aldrig min
för du släppte aldrig in mig i din själ,
Och jag var aldrig, aldrig din
för du ville inte ha mig tillräckligt mycket
Och allt som finns nu, och som
finns kvar
är doften av en svunnen kärlek,
minnet av en stulen dröm
Orden som ramar in allt just nu
Varför? Varför förvittrar det vackra för att vi i efterhand får veta att det gömde på gräsliga sanningar? Varför fördärvas minnet av mångårig äktenskaplig lycka när det visar sig att den älskade i alla år hade en annan älskad? För att man med facit i hand inte kan vara lycklig? Men man var lycklig! Redan ett sorgligt slut fördunklar ofta minnet av lyckan. För att lyckan bara räknas när den är evig? För att det som ändar i sorg måste ha burit sorgen i sig, bara att man inte varit medveten om det? Men hur kan man vara omedveten om sorg?
Bernard Schlink, Högläsaren
Om mitt nattliga skrivande
Hur viktigt är det inte att skriva, att bearbeta dagarna som gått. Man är ju en produkt av alla sina dagar, även om varje dag inte är ett liv. När orden fästs vid pappret, knappats in i ett dokument, då finns de där. De talar om tider, om månader som kommit och lämnat, om ungdom som irrar runt och försöker att hålla sina tankar ovanför ytan. Om vi inte tar vara på våra dagar, vem ska då göra det? Därför skriver jag, minns jag, tvingar mig själv. För jag vill minnas mina strider, mina förluster, mina kärlekar. Min sorg, min glädje, min längtan. Allt det som jag har berättat för mig själv ska berättas ännu en gång. Då blir jag hel igen. Då kan jag rusa framåt.
Till en underbar människa
När jag tänker tillbaka på det känns det så konstigt. Hur kan man möta en person och missförstå allt så fullständigt? Hur kan man veta så otroligt lite om en person, och ändå känna sig berättigad till att döma ut? Jag blev så upptagen med att fokusera på dina dåliga sidor att jag inte alls såg dina underbara, fantastiska sidor som borde ha överstrålat allt annat. Vad värre är, är att detta i sig lockade fram mina sämsta sidor, och det var allt du fick se av mig. Det visar väl ännu mer hur fantastisk du är, att du kunde se förbi den irriterade, dominerande och bossigt otrevliga tjejen, och se att jag var någon värd att ha. En sådan människoinsikt som din är mer än beundransvärd. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för att du lärde mig hur fel jag hade, för att du ställde upp och ville vara med mig, trots att jag sällan hade fått dig att känna dig välkommen. Men jag hoppas att jag kan gottgöra dig nu, och finnas till för dig varje stund. Såsom du finns för mig.
