Från mitt fönster

När jag tänker tillbaka på det känns det så konstigt. Hur kan man möta en person och missförstå allt så fullständigt? Hur kan man veta så otroligt lite om en person, och ändå känna sig berättigad till att döma ut? Jag blev så upptagen med att fokusera på dina dåliga sidor att jag inte alls såg dina underbara, fantastiska sidor som borde ha överstrålat allt annat. Vad värre är, är att detta i sig lockade fram mina sämsta sidor, och det var allt du fick se av mig. Det visar väl ännu mer hur fantastisk du är, att du kunde se förbi den irriterade, dominerande och bossigt otrevliga tjejen, och se att jag var någon värd att ha. En sådan människoinsikt som din är mer än beundransvärd. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för att du lärde mig hur fel jag hade, för att du ställde upp och ville vara med mig, trots att jag sällan hade fått dig att känna dig välkommen. Men jag hoppas att jag kan gottgöra dig nu, och finnas till för dig varje stund. Såsom du finns för mig.