Från mitt fönster

Jag kom på bättre tankar och startade trots allt en ny blogg igår. Farväl gamla gråa blogg som burit mina tankar sedan 2009. Vill du följa med mig till mitt nya fönster? Här är det: 

Kanske är jag redo att kasta in handduken. Kanske är det därför jag skriver ett inlägg till här. Jag hade inte tänkt använda den här bloggen något mer. Hade inte tänkt ägna en enda sekund åt den. För den tillhör mitt förflutna, och jag vill ha en nystart. Jag ville frigöra mig från mina gamla inlägg här, de osar av för mycket gymnasieångest. Jag längtar efter att skriva igen. Vill inte tyngas ner av gammalt skrafs. 

Men.

Alla domäner var upptagna. Så här står jag nu igen med en fågel i handen. En grå jäkla mesig fågel som inte på något sätt kan symbolisera en nystart. Men det är vad jag har. Och jag får väl vara tacksam för det. Man kommer aldrig undan sig själv. Trodde på något sätt att jag var mer originell än så dock... Det är väl ungdomens nycker; man tror man är så unik. Att man är ensam om sina tankar, vilken bullshit..

Ska bli intressant att se om jag fortfarande har några stackars läsare som följer mig. Är ni redo för min nystart? Really?

 

 

 

Jag köpte min kärlek för pengar,
för mig fanns ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

 

 

 

 

Jag har fått höra att jag har slutat skriva. Ni skulle bara veta, jag har aldrig skrivit så här mycket i hela mitt liv. Jag har kastat ur mig långa brev (som aldrig skickats), vrålat ut dikter, hamrat med ord. Du skulle bara veta vilken inspiration du ger mig. Jag kommer inte att börja skriva här så som jag har gjort förut, för att jag inte vill dela mina tankar med en viss någon längre. Det blir detta inlägg, denna dag. En dag då jag har knäckt oändliga mängder pistagenötter, blivit uppmanad av en främling att gråta, (vilket jag skakade nekande på huvudet åt), nästan förolyckats på bilväg i akut spöregn, och sist på dagen hållit i en nyanländ bok med en liten post it-lapp fastklistrad på pärmen; "ditt leende är målet, du är en gudinna".

Och jag ler, för en sekund, mitt första leende på dagar, veckor. Av den lilla omtanken, sänd tvärs över Sverige, av en främling som anat mina sorger och som bara vill få mig att le.

 

 

Bernard Schlink, Högläsaren

Hur viktigt är det inte att skriva, att bearbeta dagarna som gått. Man är ju en produkt av alla sina dagar, även om varje dag inte är ett liv. När orden fästs vid pappret, knappats in i ett dokument, då finns de där. De talar om tider, om månader som kommit och lämnat, om ungdom som irrar runt och försöker att hålla sina tankar ovanför ytan. Om vi inte tar vara på våra dagar, vem ska då göra det? Därför skriver jag, minns jag, tvingar mig själv. För jag vill minnas mina strider, mina förluster, mina kärlekar. Min sorg, min glädje, min längtan. Allt det som jag har berättat för mig själv ska berättas ännu en gång. Då blir jag hel igen. Då kan jag rusa framåt.

När jag tänker tillbaka på det känns det så konstigt. Hur kan man möta en person och missförstå allt så fullständigt? Hur kan man veta så otroligt lite om en person, och ändå känna sig berättigad till att döma ut? Jag blev så upptagen med att fokusera på dina dåliga sidor att jag inte alls såg dina underbara, fantastiska sidor som borde ha överstrålat allt annat. Vad värre är, är att detta i sig lockade fram mina sämsta sidor, och det var allt du fick se av mig. Det visar väl ännu mer hur fantastisk du är, att du kunde se förbi den irriterade, dominerande och bossigt otrevliga tjejen, och se att jag var någon värd att ha. En sådan människoinsikt som din är mer än beundransvärd. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig för att du lärde mig hur fel jag hade, för att du ställde upp och ville vara med mig, trots att jag sällan hade fått dig att känna dig välkommen. Men jag hoppas att jag kan gottgöra dig nu, och finnas till för dig varje stund. Såsom du finns för mig.

Om tre dagar fyller jag 22 år. Jag har andats och levt i ett helt år till och nu är fantastiska 21 snart över. Jag har älskat och skadat, känt mig gammal och ung, rest och stannat, förändrats och förnyats, insett och glömt. Sårat och blivit sårad. På många sätt har det varit ett helt liv i detta år. Och snart är det ett år sedan jag flyttade till Danmark och Grundtvigs. Var flyger tiden när man ser åt ett annat håll?

Jag tydde mig åt 21, lade mina drömmar där, mina förväntningar, min tro på en förändring, mitt hopp om en minnesvärd tid. Jag har bäddat tills jag kunde ligga skönt, och förhoppningsvis blir förutsättningarna för nästa år bra. Jag har ju valt utbildning och hittat en stor lägenhet att börja på nytt i. Det borde bli bra. Men jag känner ingenting för 22. Det är som ett tomt ark, som jag inte vet om jag kommer att fylla, om jag ens bryr mig om att fylla det. Det känns... som en mellanålder, meningslös.

Jag vill så gärna kunna fokusera på nuet, för annars flyger man rotlös i vinden, och tiden sipprar som sand mellan fingrarna på en. Det är i nuet upplevelserna finns. Jag vill inte se tillbaka på mig själv och ångra allt det jag aldrig gjorde.

 

Jag vill inte bli gammal alltför snart.

 

Loggade in av en slump och såg att folk fortfarande besöker min verkligt inaktiva blogg. Så det blir en liten uppdatering i alla fall. Sista anmälningsdag för studier till hösten har kommit och gått, och jag sökte in till socionomprogrammet. Kommer nu att ägna ytterligare några månader åt att undra över om det var rätt beslut, och oroa mig för om jag överhuvudtaget kommer in (för det har ju blivit sjukt svårt på sistone, varför har det plötsligt blivit så populärt?). Samtidigt saknar jag mina vänner i Danmark, och har lite abstinens efter att ha varit kökschef på 200 % under spexperioden och nu bara vara arbetslös, men karnevalen kickar snart igång och då får jag fullt upp med att vara sminkös.

 

Här är dessutom två bilder från karnebalen, som blev min fjärde bal (och jag som tänkte att jag knappt skulle använda den där klänningen. Förhoppningsvis slipper jag det nu, för inför nästa bal tänker jag köpa en ny som inte består av plastskenor som skär in i revbenen a la korsett):

 

Livet blev plötsligt lite stressigt, så bloggen har fått bli nedprioriterad. Igår började plugget och jag, som registrerade mig i efterhand, blev glatt överraskad när jag upptäckte att jag hade en glad bekant i studiegruppen. Vad var oddsen för det när man läser några temakurser med 20 pers på historiska institutionen? 

Igår drog också kören igång, och vi har redan börjat repa för körtävlingen i Riga i sommar. Så skönt att få börja sjunga igen! Jag fick dessutom beröm för min klang redan på första dagen, och det känns ju bra när man knappt har sjungit på ett halvår.

Vad som mer lägger på stressbördan är att jag blivit utsedd till att vara sexmästare i Vargladspexets kök - megamycket ansvar från ingenstans, och jag måste planera som aldrig förr.

DESSUTOM har jag min första körlektion om en timme. Herregud.

Okej tisdag. Bring it on.

Wow, nu är jag hemma igen efter att ha haft några underbara månader i Danmark. Tiden har bara flugit förbi! Jag visste att 21 skulle bli något alldeles speciellt. Under sista veckan skrev vi flitigt i varandras minnesböcker - ungefär som man skriver i folks studentmössor, fast mycket mer. Jag har suttit uppkrupen i soffan med en paradisask (jag kan unna mig, har knappt gått upp i vikt under dessa matiga månader), och bara lett och skrattat av pur glädje. Hade aldrig trott att folk skulle skriva så fantastiska saker om mig, även de som jag inte talat så mycket med. Jag antar att jag har haft turen att möta några underbara människor som har tyckt om mig för den jag är. Nu blir det en utmaning att hålla kontakten, men jag känner verkligen att jag har fått några vänner för livet, som dessutom bara bor på andra sidan sundet, så det ska nog bli en hel del möten framöver. Här kommer några underbara minnen:

 

Det närmar sig slutet. Idag var päronen här och hämtade mina grejer. Mitt underbara rum har plötsligt blivit ett avpersonifierat tomt ett. Känns så främmande. Nu när jag inte har något rum längre, så längtar jag mest hem så jag kan vara i hemtrevligheten. Men Berlin väntar i morgon! Snart bär det av.

 

 

 

 

I morgon är min sista dag här på Grundtvigs, innan hela skolan åker på avslutningsresa till Berlin. Jag kan inte förstå hur fyra månader kan kännas som så lång tid, och samtidigt gå så snabbt. De senaste dagarna har sorgen hunnit ikapp oss; det är snart dags för oss att lämna platsen som vi har kallat vårt hem de senaste månaderna. För ett par timmar sedan vinkade jag av den sista av mina amerikanska vänner, starkt medveten om att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Och hela helgen har varit full med avsked. Idag åkte också fem danska elever hem, eftersom de inte kan följa med till Berlin. Vi hade ett riktigt gråt-och kramkalas i morse efter vår sista brunch. Avskedssorg smittar, så även om jag inte är typen som gråter vid sådana tillfällen, så hade jag också nära till tårarna.

 

Det finns så mycket där hemma som jag har saknat, inte minst tillgången till privatliv och bekvämlighet, men också familj, vänner, pojkvän. Men jag har ju alltid vetat att de sakerna finns kvar när jag kommer tillbaka, medan denna upplevelse - att bo och leva på en folkhögskola - aldrig kommer att komma tillbaka. Inte här, på grundtvigs, inte med de här människorna. Vi blir aldrig en helhet igen, även om vi lyckas hålla kontakten. Och det är sorgligt. Vidare vet jag inte riktigt vad jag vänder hem till, som kan ersätta all den underhållning och det noga schemalagda liv jag hade här på skolan. Jag har aldrig blivit matad med så mycket kultur i hela mitt liv. Det har varit så fantastiskt att gå på konserter som skolan ordnat eller hållit i, att se teaterföreställningar, att lära sig dansa samba och charleston, att se otaliga filmer. Det blir svårt att komma hem och sköta matandet själv. Något säger mig att jag inte kommer att uppleva lika mycket kultur hemma, som här. Mamma tror att rastlöshet väntar mig. Det är mycket möjligt. Jag kommer inte längre att ha ett liv som är inrutat med spännande och utmanade saker. Jag måste utmana mig på egen hand. Starta något projekt som kan hålla mig igång. Vi får se hur det går.

 

Om en vecka är jag hemma för gott. Men först en tur till Berlin.

Wow, känslan att ha vaknat upp och vara lite ledig. Tro det eller ej, men sista lektionsveckan på Grundtvigs har varit rejält stressig. Vi i filmproduktion har kämpat på med att färdigställa våra filmer som vi har hållit på i några veckor med. Det var ett lite för stort projekt på lite för lite tid, något vi alla fick erfara. Christina, Tea och jag skapade dock ett riktigt bra team, trots förutsättningarna - ingen av oss kände varandra särskilt väl. Vi kläckte idéerna tillsammans, filmade tillsammans och redigerade tillsammans. Vår film kom att heta "Mirror mirror" och handlar om en prinsessaktig tjej som blir besatt av en punkartjej. Hon börjar stalka henne och när filmen tar sin början har hon redan tapetserat sitt rum med bilder av henne. Kameran följer henne ut i den riktiga världen där hon stalkar, och sedan in i hennes privata värld där hon gör brutalt våld på sig själv för att likna tjejen hon är så besatt av. I sista scenen lyckas hon, och hennes spegel, som varit en röd tråd genom filmen, visar plötsligt tjejen hon vill vara. Hon vänder sig om och går lycklig ut, omedveten om hur förfärlig hon ser ut efter alla skador hon har förvållat sig med piercings, ärr och hårklippning.

 

Filmen visades i helgen på familjedagen. Mina fina föräldrar och pojkvän kom hit, och alla elever ställde ut allt de gjort under den senaste halvan av terminen. Dagen blev helt fantastisk, våra filmer fick mycket beröm och jag fick ha mina nära och kära hos mig i över ett dygn. En bild från helgen, när vi körde svenskt fika tillsammans med Danielle och Julie. :) Ännu ett fint minne.

 

 

... så att jag kan tala om för dig hur mycket jag håller av dig, och hur mycket jag älskar att du är min. 

Torsdagskväll kl 22 på Grundtvigs. I uppehållsrummet råder mysbelysning och varma skratt. I ena hörnet sprakar brasan, från taket någonstans hörs akustiska versioner av christmas carols. Folk sitter i små klungor runt de runda borden. Några spelar sällskapsspel, andra sitter bara och pratar insvepta i filtar med varsin mugg varm choklad med vispad grädde i som vi precis fått serverade. Ingen vill gå och lägga sig, och jag tänker att detta är ett ögonblick jag vill spara, ett minne jag vill ha kvar. Julie ger mig en kram innan hon smiter in på sitt rum och ser ett godnatt-avsnitt av Mad men. Jag har lovat att inte avslöja något.

Själv smiter jag upp på mitt rum med min kopp choklad, jag slet mig loss till slut, för att få njuta av dagens höjdpunkt; skype med Paul <3

 

Hoppas ni läsare har en trevlig torsdagskväll!

07:45. Dear Prudence väcker mig via mobilen.Går upp ur sängen och klär på mig ett badlakan.

07:47. Går längs vår korridor som jag bor på tillsammans med 14 andra, till duschrummet som består av 6 duschar med "generösa" draperier. Någon är i duschen, så jag väntar utanför eftersom det med största sannolikhet är någon av de morgonpigga killarna. Jag har ingen lust att gå in och ta dem på "bar" gärning en gång till. 

07:50. Går in i duschrummet, registrerar knappt den gigantiska svampbob-fyrkant-lådan som står mitt på golvet. Går in i mitt duschbås (ja, såklart att man använder samma), sparkar ut en ballong, och plockar bort en ölflaska från hyllan. Till min stora glädje har de installerat nya duschar så man slipper bli antingen skållad eller kallduschad.

08:10. Dags för frukostbuffén som består av nybakat bröd, 7 sorters müsli (varav 5 är havregrynsbaserade, så jag kan bara äta all bran, no complains), färsk frukt, juice och kaffe/te. I uppehållsrummet kan man läsa dagens tidningar, men jag brukar sitta tillsammans med amerikanerna som alltid äter vid den tiden, eftersom de ska med bussen till köpenhamn. Det är alltid underhållande hur de kombinerar frukostalternativen, särskilt Danielle som har med en american-size jordnötssmörsburk som hon brer på allt brebart, i alla möjliga kombinationer. "Stop judging me", skrattar hon alltid och tar en stor tugga av sin syltjordnötssmörsmacka med bananskivor på.

09:45. Morgonsamling i aulan där vi sjunger sånger ur Højskolesangbogen som kan vara allt ifrån Beatles, till danska visor, till Cornelius Vreeswik. Efter en sång är det någon av oss, lärare eller elev, som håller ett litet föredrag om något de tycker är av intresse. När jag höll i det pratade jag om Korallerna. 

09:00. Lektionen börjar, idag har jag musik tillsammans med bandet. Vår vimsige lärare är otroligt musikaliskt begåvad, och talar ett musikspråk som bara han förstår. Instruktionerna han ger till oss elever kan vara fullständigt obegripliga, ibland nynnar han dem, pausar, ser förvirrad ut, spelar lite "instruerande" på sin gitarr och kollar sen upp på oss för att se om vi förstått. Ibland vänder han ryggen mot oss för att experimentera med gitarren i ett hörn, för att sedan vända sig om och fortsätta som vanligt, utan ett ord. Ibland är det svårt att hålla sig för skratt. Jag tror att Tue är en sådan person som har ett extremt bra gehör och känsla för musik, och kan på inget sätt förmedla det han vill säga till de som inte har det. Eftersom jag är en av de få i bandet som har gehör, så snappar jag upp ganska snabbt vad han menar och kan förmedla det till de andra, som mestadels ser ur som stora frågetecken. Så är det att ha en musikartist som lärare. Lektionen går åt till att spela Bon Iver – Holocene , I Got You On Tape – Spinning for the Cause , Kent – Kärleken Väntar och The Good The Bad And The Queen – Nature Springs .Jag är på keyboard och vocals.

11:00. Torsdagar är denna tid avsatt för förläsning i aulan, där lärarna antingen håller i det eller bjuder in någon annan att prata. Idag håller en fd. lärare ett föredrag om Kina.

12:15. Lunch, som består av salladsbuffé, restmat från gårdagens middag i ny form, danskarnas älskade rågbröd som de äter med en stor klick gul remoulad på (nej, det stoppar jag inte i min mun). Soppan brukar rädda mig, de är underbara.

14:00. Lektion 2, modern film. Vi ser Mulholland Drive under hela lektionen, och det är legitimerat att svepa in sig i sitt täcke och äta ballerinakex. Varannan lektion ser vi film, varannan lektion diskuterar vi filmen vi såg. Ett otroligt skönt koncept. 

16:30. Läser några recensioner om filmen vi såg framför brasan i uppehållsrummet. Därefter går Julie och jag ner i smyckeverkstan och tillverkar några silversmycken. Det är för övrigt också där vi har keramiklektioner på måndagkvällarna.

18:00. Middag! Kockarna har ansträngt sig, och vi får indisk mat. Som vanligt klingar någon av lärarna i glaset och frågar om någon har något meddelande. Här får man en chans att säga saker som att man tappat bort något, eller att man vill kalla in till möte, och inte minst, om man har en gäst med, denna ska då presenteras.

19:30-21. En fd. kriminell gängmedlem kommer till skolan och håller ett föredrag om sitt liv. På skolan har vi en lärare som är en av Danmarks främsta experter på gängkriminalitet, och tack vare honom får Grundtvigs en stor portion kunskap om kriminella miljöer och levnadshistorier därifrån. Extremt spännande.

21:00. Kaka och te. Vår torsdagsbar öppnar också, där man kan köpa bl a. öl för en tia.

21:00-00:30: Julie och jag, samt några till hämtar våra täcken, kryper upp i de slitna lädersofforna i tv-rummet och ser The Hunger Games.

00:45. Lägger huvudet på kudden efter en helt vanlig dag på Grundtvigs folkhögskola.