Från mitt fönster

I morgon är min sista dag här på Grundtvigs, innan hela skolan åker på avslutningsresa till Berlin. Jag kan inte förstå hur fyra månader kan kännas som så lång tid, och samtidigt gå så snabbt. De senaste dagarna har sorgen hunnit ikapp oss; det är snart dags för oss att lämna platsen som vi har kallat vårt hem de senaste månaderna. För ett par timmar sedan vinkade jag av den sista av mina amerikanska vänner, starkt medveten om att vi kanske aldrig kommer att ses igen. Och hela helgen har varit full med avsked. Idag åkte också fem danska elever hem, eftersom de inte kan följa med till Berlin. Vi hade ett riktigt gråt-och kramkalas i morse efter vår sista brunch. Avskedssorg smittar, så även om jag inte är typen som gråter vid sådana tillfällen, så hade jag också nära till tårarna.

 

Det finns så mycket där hemma som jag har saknat, inte minst tillgången till privatliv och bekvämlighet, men också familj, vänner, pojkvän. Men jag har ju alltid vetat att de sakerna finns kvar när jag kommer tillbaka, medan denna upplevelse - att bo och leva på en folkhögskola - aldrig kommer att komma tillbaka. Inte här, på grundtvigs, inte med de här människorna. Vi blir aldrig en helhet igen, även om vi lyckas hålla kontakten. Och det är sorgligt. Vidare vet jag inte riktigt vad jag vänder hem till, som kan ersätta all den underhållning och det noga schemalagda liv jag hade här på skolan. Jag har aldrig blivit matad med så mycket kultur i hela mitt liv. Det har varit så fantastiskt att gå på konserter som skolan ordnat eller hållit i, att se teaterföreställningar, att lära sig dansa samba och charleston, att se otaliga filmer. Det blir svårt att komma hem och sköta matandet själv. Något säger mig att jag inte kommer att uppleva lika mycket kultur hemma, som här. Mamma tror att rastlöshet väntar mig. Det är mycket möjligt. Jag kommer inte längre att ha ett liv som är inrutat med spännande och utmanade saker. Jag måste utmana mig på egen hand. Starta något projekt som kan hålla mig igång. Vi får se hur det går.

 

Om en vecka är jag hemma för gott. Men först en tur till Berlin.