Från mitt fönster

I morgon bär det av till Wien med Korallerna. Det blir men tredje körtävling och fjärde körresa utomlands. Håller tummarna för att vi vinner igen!

För övrigt hade jag min allra sista pianolektion idag vid Kulturskolan här i Lund. Jag var 6 år när jag började, och har alltså mer eller mindre vuxit upp där, så det kändes lite svårt att lämna det bakom sig för att aldrig gå dit mer och spela. Men jag fick åtminstone en hög med noter att ta med mig ut i världen.

Sista packningen kallar! Vi får se om jag får något skrivet i Wien.

Det var lugnet före stormen, men det visste vi inte då. Solen strömmade ner från öppen himmel, våra ryggar var ett med gräset. Där låg vi två, vid randen av framtiden, ett par dagar innan våra studenter. Inte ett ord kom över våra läppar, men samma tankar spirade mot det oändliga blå ovanför oss. Vi hade båda en fot ute i framtidsvärlden, snart skulle vi ta det andra steget. Ingen av oss visste om det skulle bli ett lyckat steg. Men än så länge var vi där, ovetandes om vad som komma skulle. Vi var jämställda, vi hade samma förutsättningar, våra pjäser stod på samma ruta. Vi spann våra planer där i gräset och vi visste båda två att våra liv stod på randen av evig förändring. Vad det innebar visste vi inte. Vi kunde bara krama om våra drömmar hårt.

Det där steget... det som vi låg och tänkte på, det som vi byggde upp alla våra tankar kring, det som skulle föra oss ut i det riktiga stora livet... Kort sagt, du lyckades med ditt steg, jag misslyckades med mitt. Du flyttade långt bort, och du fann lycka i ditt nya hem. Jag flyttade ingenstans, istället bosatte sig något hemskt och ovälkommet i mig, och min värld fylldes av läkarbesök, blodprov och kval. Mitt liv stukades och jag snubblade över mig själv. Ett år senare har du ett försprång så stort att det kommer ta år för mig att komma ikapp.

Men jag minns den dagen vi var ett med gräset och himlen, lyckan jag kände då, och stormen som bröt ut med full kraft efter att vi skiljts åt och hunnit ta skydd under trygga tak. Ingenting anade vi, varken om stormen som gömde sig bakom den blåögda himlen, eller om det liv som väntade oss runt hörnet. Nu kämpar jag ute i min storm, medan du vilar i det lugna... En dag kanske det är tvärtom, vem vet. För mig kommer emelletid studentens lyckliga dag alltid vara just lycklig. Och nu, ett år senare, gör jag mig redo för ett tredje steg... kramar drömmarna hårt i min hand...

Igår tog jag tåget till Stockholm för att besöka mormor, fira kusinen som tar studenten, och för att koppla av från sådant som varit tanketyngande på sistone. Mormor och jag är ett bra team, vi sätter upp uppnåbara mål för dagen, som att gå till mataffären, och dricka kaffe på balkongen. Vi turas om att sitta ner när vi blir trötta, matchar våra dagliga tupplurar och påminner varandra om att ta dagens dos levaxin. På något sätt får det mig att känna mig mindre sjuk. Mormor är bra, helt enkelt.

Vi satt vid köksbordet när jag frågade om hon, som alltid hört till inom den humanioriska ramen, hade väntat sig att få barn som kom att bli naturvetare. Då började hon skratta, och plockade fram en gammal mapp som hon började rota i. Till slut höll hon fram ett gulnat papper, överst på sidan var en människohjärna avbildad, indelad i fält som innehöll diverse egenskaper, som "moraluppfattning", "vänskaplighet". Nedanför följde en lista med egenskaper och handskrivna rader i svart bläck. Mormor berättade att hon fick detta papper i samband med ett besök hos frenologen. Hennes föräldrar hade i början av 30-talet tyckt  att hon hade ett stort bakhuvud, och för att ta reda på om det var något fel med deras 6-åring, tog de henne till en frenolog som mätte skallen på henne och kom fram till att mormor snarare var intelligent, hade goda egenskaper, och att hon hade en god utsikt att bli läkare, forskare, författare och arkitekt m.m. "Och så blev jag lärare, det hade de inte trott!" skrockade mormor och sa att det i alla fall blev sant till viss del; hennes barn och barnbarn har i flera fall gått just dessa vägar i yrkeslivet.

Efter att ha läst om det svenska folkhemmet var jag väl medveten om att 30-talets Sverige var ett av de mest framstående länder inom rasbiologi, men att min egen mormor utsattes för det hade jag ingen aning om. Det visar också vikten av att lyssna till vad de äldre berättar. Och att åka till Stockholm för att höra det.

Plötsligt slås pärmar igen, sidor pressas mot varandra ännu en gång, och det är över. Orden förmådde inte att locka tillräckligt. Och medan boken skjuts tillbaka på sin forna plats sörjer den att hon inte hade tålamod nog, en sida till och orden skulle ha trollbundit henne, historen skulle lindat in henne, och hon skulle älska... Grannboken dras plötsligt ut, den är yngre, historien är ny, sidorna vita. I timmar får den vila i hennes händer.