Från mitt fönster

Igår tog jag tåget till Stockholm för att besöka mormor, fira kusinen som tar studenten, och för att koppla av från sådant som varit tanketyngande på sistone. Mormor och jag är ett bra team, vi sätter upp uppnåbara mål för dagen, som att gå till mataffären, och dricka kaffe på balkongen. Vi turas om att sitta ner när vi blir trötta, matchar våra dagliga tupplurar och påminner varandra om att ta dagens dos levaxin. På något sätt får det mig att känna mig mindre sjuk. Mormor är bra, helt enkelt.

Vi satt vid köksbordet när jag frågade om hon, som alltid hört till inom den humanioriska ramen, hade väntat sig att få barn som kom att bli naturvetare. Då började hon skratta, och plockade fram en gammal mapp som hon började rota i. Till slut höll hon fram ett gulnat papper, överst på sidan var en människohjärna avbildad, indelad i fält som innehöll diverse egenskaper, som "moraluppfattning", "vänskaplighet". Nedanför följde en lista med egenskaper och handskrivna rader i svart bläck. Mormor berättade att hon fick detta papper i samband med ett besök hos frenologen. Hennes föräldrar hade i början av 30-talet tyckt  att hon hade ett stort bakhuvud, och för att ta reda på om det var något fel med deras 6-åring, tog de henne till en frenolog som mätte skallen på henne och kom fram till att mormor snarare var intelligent, hade goda egenskaper, och att hon hade en god utsikt att bli läkare, forskare, författare och arkitekt m.m. "Och så blev jag lärare, det hade de inte trott!" skrockade mormor och sa att det i alla fall blev sant till viss del; hennes barn och barnbarn har i flera fall gått just dessa vägar i yrkeslivet.

Efter att ha läst om det svenska folkhemmet var jag väl medveten om att 30-talets Sverige var ett av de mest framstående länder inom rasbiologi, men att min egen mormor utsattes för det hade jag ingen aning om. Det visar också vikten av att lyssna till vad de äldre berättar. Och att åka till Stockholm för att höra det.