Från mitt fönster

Jag fick en kallelse till onkologiska kliniken och gick dit på onsdagen. Mamma var som vanligt med som moraliskt stöd. Det var den viktigaste undersökningen hittills, jag skulle dricka flytande jod och röntgas och hålla tummarna för att läkarna inte hittade det de letade efter; tumörer. Cancer. 

Väntrummet låg i källaren, bortom allt. Det var så vackert. Rummet var öppet och ljust. I hörnet stod ett piano, och längs ena väggen porlade en stor fontän kantad med en djungel av växter. Och jag tänkte: de döendes väntrum. Under jordytan, under verkligheten sitter människor som ska dö, och väntar på sin tur. Nu satt jag där ibland dem. Kände deras blickar, kände min ungdom. Hörde mitt namn ropas upp. Tunga blickar följde mig ut.

Det visade sig att jag inte skulle dricka jod. Istället skulle de injicera ett annat radioaktivt ämne, teknetium. Nålar i huden. Igen, och igen. Varför lyckas de aldrig på första försöket? Smärta.

Utan tvivel är man inte riktigt klok. Ord från en man som visste vad han talade om, Tage Danielsson. Jag ser sanning i de orden, men jag måste hela tiden påminna mig om dem, upprepa dem i mitt huvud. Ändå känner jag oförmågan ligga som mörkerbly över mina axlar. Och jag har svårt att se det goda i tvivlet.

Läkarbesöket med stort L avklarat. Jag har förmodligen Hashimoto tyreoidit, mormors ärftliga sjukdom. En säker diagnos kommer jag dock inte få förrän man röntgat min sköldkörtel i januari, därefter ska jag få medicin. Om diagnosen fastställs är det risk att jag får medicinera resten av mitt liv.

... och jag spelar med, skyller på dålig kondition. Sanningen är att jag egentligen inte orkar.

Jag ska berätta en sak för er: jag ljuger när jag säger att jag mår bra.

Och hösten faller, faller över mig. Jag vandrar bland löven, söker en glänta jag inte kan finna. Snubblar, och snubblar än en gång. Återfår balansen ett ögonblick, men inom mig finns något som inte slutar vackla. Jag sjunker mödosamt ner på en sten, den är kall och hård som min insikt. Vetskapen om att jag är sjuk sticker i min hud som blodprovsnålar. Jag är bortom kontroll, vilsen, yr. Och ingen glänta syns till.

Man vet aldrig vad livet har att bjuda en. En dag kanske det bestämmer sig för att ge, och lägger något fint och underbart i ens evigt utsträckta händer (för man hoppas ju alltid att givandets stund ska komma).

Idag: Jag vaknar i ett mörker. Drömmen sveper om mig som en giftig andedräkt. Jag måste fly mina lakan, måste upp.
Tyst tassar jag in i mammas bibliotek, sjunker ner i en fåtölj. Böcker gör mig lugn. De står där i sina hyllor, fulla av visdom och livserfarenhet, och säger åt mig att allt kommer att bli bra.

Det var den 28e september, två år sedan. Jag vaknade inte i ett mörker, det var bara en alldeles vanlig dag. Kanske var jag lite trött när jag begav mig av till skolan, men jag hade aldrig kunnat ana vad som låg framför mig denna dag.
Det gick en timme, det gick två. Jag minns precis när det var, när det hände. Klockan var tio när jag satt i en avskild del av skolbiblioteket, ensam med en faktabok i knät.
Plötsligt var det som om luften gick ur mig. Som om jag fullständigt tömdes på allting. Jag försökte andas, men det var som att andas genom en kudde. Tröttheten vällde över mig, vanmakten dränkte mig. Jag vände blicken inåt, försökte finna någon mening, något grönskande som kunde tala om för mig att det fanns någon form av mening i världen, i mitt liv. Men det var alldeles tomt.

För två år sedan gick jag in i väggen. Plötsllgt, stenhårt. Utbrändhet är så vanligt idag att många bara fnyser åt det, till och med skrattar åt det. Förlöjligar det, klassificerar det som en påhittat problem. Men jag har varit där, och det är fruktansvärt. De skulle inte skratta om de visste.

Jag minns inte hur jag tog mig hem. Men bokhyllorna hotade att falla över mig, och människorna som omgärdade mig utsatte mig direkt för risker jag inte vågade ta. Hade någon ställt mig en fråga då, en fråga som krävde ett svar, är jag rädd att jag hade störtat till golvet.

En minnesbild: Det är mörkt i rummet, men på något sätt upplever jag att jag har uppnått någon form av balans, mellan det inre och det yttre. Inom mig är det nämligen lika mörkt. På skrivbordet fladdrar ett ljus, jag gör upprepade försök på att intala mig att det är vackert, men det känns som att blicka över en avgrund varje gång jag gör det. Jag är full av mörkerstenar.
Mamma kommer in i rummet. Jag får en bild av att jag är instängd i en glasbubbla, och hon hamrar förgäves på glaset, oförmögen att nå mig. Med en enorm kraftansträngning ber jag henne att gå. Sedan minns jag inte mer.

Den 29e september vaknade jag i ett mörker. Att gå till skolan fanns inte ens i min föreställningsvärld. Solen sken därute, som om den försökte lura mig. Som om det inte alls var mörkt, men jag visste att den var falsk, att det inte betydde någonting. Jag gick ut. Tittade på människor på håll, men aktade mig för att komma i närheten av dem. Det är härifrån mina listor uppkom, idag-har-jag-sett-listorna som bland annat finns i min bok som flera av er har. Och här på bloggen.
Jag skrev andra listor, listor som skulle påminna mig om ljuset, i ett försök att nå det. Listor över vad som gjorde mig glad som liten, vad som gör mig glad nu, vilka filmer jag tycker bäst om, vad jag tycker bäst om att göra... Jag fick andra att skriva listor så småningom också. Människor i min närhet, som först höjde på ögonbrynen men som sen satte pennan mot pappret. De gjorde mig en stor tjänst. Jag läste deras listor och såg att det fanns ljus i dem.

En minnesbild: Det är skymning ute. Min (dåvarande) pojkvän sitter och håller mig i handen. Jag kan andas lite lättare. Jag vet inte hur mycket han förstår, men han bara är, och det räcker för stunden. Tills han plötsligt frågar mig: Vad är klockan Ida? En oskyldig fråga, men jag avgrundsfaller ner i hopplös obehärskad gråt. Just för att vi gjort oss själva till slavar under tiden, till fångar under ett system, men tiden finns ju inte, den är alldeles meningslös precis som allt annat, och ändå tillber vi den... Och jag ser nu att allt bara är hyckleri, ute på att lura oss.

Detta varade i en vecka. Det kanske inte verkar så lång tid, men jag kan garantera: att vara utan fotfäste i sju dygn är en fullständig mardröm. Och det tog lång tid innan jag kom över det jag varit med om. Det har format mig, och jag ser det hela som något som kan komma tillbaka, när som helst. Kanske är det därför det känns viktigt att berätta om det. Idag vaknade jag också i ett mörker, men det försvann. En dag kanske det inte gör det, och den dagen fruktar jag.



Vem
hämtar lyckan ikväll
Tar
henne försiktigt
i handen och säger
Kom,
någon behöver dig



Dikt den 28 september 2009.

Dagarna går alldeles för snabbt och jag känner hur paniken kryper innanför mitt skinn. Den får mig att frysa, och jag klär på mig och klär på mig. Det är inte ens höst metereologiskt än, men vi befinner oss någonstans mellan sommar och höst, som om vi vore vilsna mitt i ett ingenting där allt vi kan göra bara är att gå och gå. Åtminstone känner jag det så. Jag befinner mig i ett äckligt stadium där jag inte vet om det är tiden som springer eller om det är jag. Det är lite som att sitta på ett tåg och inte komma underfund med om det är tåget på parallellspåret som åker, eller om det är ens eget. Men att det går fort, det märker jag, för fort. Det är en hisnande känsla, som att gå i en rullande rulltrappa.

"Och hur går det med skrivandet då?"
Ja, hur går det med skrivandet... bara en helt vanlig, förbipasserande fråga. Sagt med en självklarhet – jag har ju alltid ansetts vara skribenten i familjen. Orden har alltid trillat ur mig och fastnat på pappret, som av sig själva. Men nu... nu tornar oförmågan upp sig som berg framför mig. Jag blir trött bara av att se det, blotta synen får mig att vända mig bort med nedböjt huvud. Jag har inte publicerat något på poeter.se sedan februari. Och jag tror det hela började med en svidande brist på tid. En känsla av att aldrig hinna, då jag stressade igenom vårens skolarbeten. Nu är det hela över, men skrivandet och jag har liksom glidit isär, förhållandet har kallnat.
Pennan känns tung i handen, de få ögonblick jag förmår att ta upp den. Är det inte sorgligt? Vad är en skribent, en poet, som inte kan förmå sig att lyfta pennan från bordet och sätta spetsen mot det blanka pappret? Pappret, det stirrar hånfullt mot mig... du kan inte, du kan inte... Jag lägger ifrån mig pennan, återigen. Är det fel av mig att ge upp? Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som nu. Helst skulle jag vilja se det som en paus, en medveten paus från skrivandet, ett frivilligt avbrott i väntan på inspiration... Men jag är rädd att jag lurar mig själv. Rädd att de inte komma ut igen, orden som jag känner inom mig som levande tyngder, orden som inte kan hitta ut ur mig. Jag önskar inget hellre än att hitta en väg ut. En liten dörr i mig själv som bara väntar på att bli öppnad. Men jag hittar ingen.

"Ta på er mössorna... Nu har ni tagit studenten!!" Massiva glädjevrål drog genom aulan, och jag fylldes i varje vrå av total lycka. Sträckte jublande händerna mot taket tillsammans med de andra, känslan av eufori var stark. Det var ett nästan magiskt ögonblick, ett av de lyckligaste i mitt liv.
Och allting som följde... hur vi sprang nerför trapporna och ut på gården, fria fria fria, smällde våra konfettismällare och skrek av glädje glädje glädje. Hur vi vällde ut i publikhavet och jag hittade fram till min skylt, varpå jag kramades om av min familj och av vänner som kommit dit för min skull.

Eller den dansande glädjeresan på flaket när vi for genom Lunds gator och vinkade till var och en som passerade, öste oförtröttligt ut vår glädje som vackra blomblad över dem. Och varje butter taxichaufför, varje sliten gatusopare och varje gammal gumma sprack upp i glittrande leenden och höjde handen mot oss för att vinka tillbaka.

Hur jag blev hämtad av mamma efteråt, och biltaket var pyntat med ballonger. Därhemma väntade redan de första gästerna.

Och alla överraskningar därtill som förgyllde kvällen. Här är några av dem:

Det ringde på dörren vid nio-tiden, och ett bud lämnade ett olivträd i kruka, skickat från en familjevän i London som inte kunde komma. Jag tog krukan i min famn och visade upp den för alla mina gäster. Åh vad glad jag blev!

Amanda, som lämnat festen tidigare för att gå på några andra studentskivor, och sedan kom tillbaka efter några timmar, bara sådär! En fin överraskning som gjorde mig otroligt glad.

Min körledare som tog sig tid att komma och därtill arrangerade allsång bland mina gäster! Det uppskattades väldigt, och inte bara av mig.

Ett tal blev det också. Mot sena kvällen vibrerade min mobil till; Ludwig höll ett tal till mig via sms. Det finaste tal jag fått, utan tvekan. Tack!

Att det vid midnatt ringde på dörren, trots att folk droppat av och festen var på väg att avrundas. I dörren stod två vänner, som trots att timman var sen ville gratta mig.

Jag vill tacka alla som förgyllde min student och gjorde den till den roligaste dagen i mitt liv! Alla ni som tog er tid att komma, om så bara för en liten stund. Er närvaro betydde mer än någonting ni hade kunnat ge, det var guld för mig!

Lite bilder:

Jag måste säga att jag är förvånad, det hade jag inte trott.

Vissa dagar behöver man ta sig friheten att ta den sista mjölken i huset för att göra en kopp varm choklad. Tappa upp ett fotbad och sätta sig i fåtöljen. Tänka över saker och ting medan Sigur Ros sjunger hittepåspråk på lagom volym. 

Jag undrar om sprickor går att laga. Vi kan i alla fall inte dölja dem längre. Till en början kunde omvärlden inte se dem, och vi var noga med att täcka dem med våra egna fötter. Borsta lite grus över och förneka att de fanns där. Men nu har sprickorna vidgat sig och gruset silar ner i avgrunden. 

Jag undrar om en sprucken familj går att laga.

Det var när ett mörker svepte förbi mina ögon som jag insåg att jag höll på att vakna. Mitt nattsvarta rum uppenbarade sig alltmer, men jag envisades med att ha kvar mitt ena ben i min lyckliga drömvärld och hade fortfarande ett leende på läpparna när verkligheten slutligen sipprade in och skoningslöst bände upp mina ögonlock. Sedan låg jag där i mörkret, med ett slocknat leende på läpparna efter lyckan som berövats mig. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara kvar? Jag förbannade mitt undermedvetna som vävt ihop en så realistisk lyckovärld, en värld som totalt slukat mig utan att jag ens snuddats av onda aningar... Så ondskefullt. Jag blängde ut i mörkret, förbannade det hela tyst inombords, men det behövde komma ut, och plötsligt skar min egen stämma genom mörkerrummet: "Det är inte okej! Man gör inte så!" Om det var till en högre makt jag riktade dessa ord, eller bara till mitt eget undermedvetna som diktat upp och lurat mig med lyckodrömmen, vet jag inte. Men det kändes lite bättre efteråt. Det dröjde inte länge innan jag flöt vidare in i nästa dröm, en dröm jag inte minns något av, men innan dess hann jag tänka flera gånger om: jag hatar lyckliga drömmar. Mardrömmar är hundra gånger bättre, för dem vaknar man med glädje ifrån. Där vaknar man med en lättnad – det var bara en dröm. Det var inte sant, inte sant... bara en dröm.

Det finns så många vinklar man kan se det ur. Länge var jag besatt av att endast se det från mitt perspektiv, och det är väl inte så underligt egentligen. Det är först nu jag är förmögen att vända och vrida på det. Men jag började faktiskt med att rikta blicken mot dig. Hur kunde jag låta bli, jag såg ju hur du led... Men jag kämpade med min inre röst och vilja, det ska du veta. Det var en röst som sa att jag skulle bli tvungen att lämna dig, att jag bara skadade dig genom att stanna kvar. Och att jag själv också tog skada av det. Ja. Du var allt jag tänkte på, och jag oroade mig så över hur du skulle ta det. Du tog det inte bra. Jag förorsakade dig än mer lidande än jag skulle ha gjort ifall jag lurat dig med falsk kärlek... Ovissheten kan vara befriande skön, jag vet att den hade varit det för dig med. Men jag hade inte orkat vara skådespelare, inte inför dina havsdjupa ögon. Jag kunde inte bedra dig med lögnen, även om jag i efterhand har förstått att det var precis det du önskade att jag hade gjort. Om jag hade sluppit såra dig, det hade varit det bästa. Vill man någonsin såra en människa man en gång hållit kär? Åh, jag plågades av din sista röst i luren, den förvridna, vredgade, förkrossade. Och jag kände mig som ett svin när jag öppnade dörren och gick ut i frihetsgrönskan, medveten om att jag lämnade dig kvar i ett slukande mörker. Ja, jag tänkte bara på dig. Att jag hade skadat dig, skjutit av dina vingar. Mina ögon var riktade mot ditt lidande, och jag byggde upp ett dåligt samvete som var för tungt för mig att bära. Det är först i efterhand som jag inser hur illa du gjorde mig. För det gjorde du. På ett sätt som är oåterkalleligt, som får mig att skämmas varje gång mina tankar vidrör det... Och ändå är det inte min skam som bör vara störst, det är din. Man gör inte så. Stundens hetta blir aldrig så het. Nej, det är först nu, efter att månaderna blivit till år, som jag kan se tillbaka, som jag kan se saker inte bara ur min synvinkel, utan också ur din. Vi höll en liten tid, du och jag. Du formade mig, och jag formade dig, vare sig vi ville det eller inte. Det är mycket jag ångrar, mycket som jag skulle ha ändrat. Men jag vill minnas att vi hade fina stunder också. Även om jag länge försökte förtränga dem, och nådde en punkt där jag lyckades. Antagligen var det därför jag aldrig kunde förmå mig att lyssna på cdn du brände åt mig medan vi fortfarande var - jag visste att minnena skulle komma tillbaka, minnen jag ville bli kvitt. Den står orörd än.
Och jag vet att du inte kommer att läsa det här, av samma anledning som du inte trodde jag skulle läsa det du skrev... Ikväll går du i ovisshet, en ovisshet om att jag riktar min blick mot dig.

"A couple of people look around when I use the "f"-word, and Jo puts her hand on my arm. I shake it off. Suddenly, I'm raging and I don't know how to calm down. It seems like I've spent the whole of the last few weeks with someone's hand on my arm (...) ... and I just have to take it because otherwise I'm a bad guy, with the emphasis on guy, self-centered, blind and stupid. Well, I'm fucking not, not all the time, anyway, and I know this isn't the right place to say so - I'm not that daft - but when am I allowed to [speak]?"

High Fidelity, Nick Hornby s 244 och 245


Exakt så! Exakt så! Återigen lyckas Nick Hornby sätta fingret rakt i ögat med svidande eftertryck. Varje morgon styrker jag mina fasader så att jag ska klara av att gå runt och le och vara trevlig mot folk under dagen, medan det fullkomligt kokar inom mig av rent och skärt ursinne. Jag känner att jag bara vill skrika. Seriöst! Men man får inte skrika, inte så det hörs. Folk kan ju tro att man är galen. Men hur hur hur ska man få utlopp för en ständigt närvarande vrede, som dessutom bara tycks bres på allt eftersom saker konstant dyker upp som verkar vara enbart ute efter att frammana det där vredesutbrottet.... Den här veckan har varit fruktansvärd! Den når topp 5-listan över värsta veckor under de senaste åren, tror jag. Ständigt arg, ständigt frustrerad. Kränkt, sviken och förbannad. Hade det inte varit för mitt piano, att kunna smyga in till det i mörkret och hamra ut ilskan på tangenterna, låta de hotfulla arga och hämndlystna ackorden rulla.... herregud, det är nästan det enda som hjälper. Pianoterapi i timmar... det lugnar mig, det lindrar min vrede. Men likväl förbannat blossar vreden ständigt upp igen!! Jag är trött på alla händer som läggs på min arm, trött säger jag! Jag vill bara skrika, men var får man skrika?! Man får trycka en kudde mot ansiktet och låta stoppningen dämpa vrålet... man får svära bakom stängda dörrar, men inte fan kan man visa sin vrede in public... Och jag ber om ursäkt för att jag återigen låter min vrede flöda över på bloggen... men jag vet inte vad jag ska ta mig till! Livet jävlas med mig, och alla tycks vara ute efter provocera mig! Och vreden, vreden kokar i mig, lavan väller i mig, och den ständigt, ständigt närvarande handen på min arm...


Let me scream
Let me scream
Let me scream
Let me scream

Jag måste bara få skriva av mig lite. Vid nyår nu fick jag ett gott nytt år-sms av en vän som passade på att önska mig bättre tur med kärleken nästa år. Det var en fin tanke, men den väckte ändå irritation hos mig. Jag har under de senaste månaderna då och då fått frågan om jag är singel, varpå mitt "ja" har tagits emot av medlidande tonlägen och beklagande meningar. Det stör mig. Vad är det som gör att folk förutsätter att man är olycklig bara för att man är singel? Varför är det så? Jag stormtrivs med att vara singel, och jag ljuger inte när jag säger att jag mår bättre nu än jag gjort på år. Varför tycker folk automatiskt synd om en bara för att man "inte har någon att vara med"? Går det inte upp för folk att jag kanske självmant har valt att ha det så? Och när jag förklarar för folk varför jag trivs så bra med att vara singel, verkar de misstrogna som om jag försökte antyda något som egentligen inte är sant! Det verkar som att vissa tänker: "Åh hon vill inte erkänna det, men jag förstår nog att innerst inne så känner hon sig ensam."
Det ligger mig varmt om hjärtat att ni önskar mig lycka, att ni visar mig omtanke, det gör det verkligen. Men jag har det bra faktiskt. Och jag vet vad jag talar om när jag berömmer singellivet. I've been there in love's nest, I know. Att ha någon betyder också att man är beroende av någon, och det är så himla riskabelt. Jag vill inte tvingas ner på mina bara knän igen, vill inte underkasta mig någon i min förtvivlan... Jag vill inte känna den där desperationen när man inser att man håller på att förlora den som betyder allt. För det gör så ont, och man går så sönder. Och det tar så lång tid att resa sig igen. Då är jag hellre ensam, och lycklig på stadiga ben. Kärlek är som knark. När man får det är hela livet ett paradis, men när det tas ifrån en blir allt ett svart mörkerhelvete. Den som har det bäst, är den som är fri från det.

 

Ett år kommer, ett år går. Det flyr med sina månader och ingen kan greppa det mellan sina fingrar. Jag tänker på vilka färger mitt år har haft, vilka händelser som har målat det. Bitvis lite för mörka färger, bitvis lite för grov pensel... Men det finns mjuka drag också, målade i skimrande, rika färger.

2010, vilket år. Vem har jag inte blivit under dess dagar, hur har jag inte förändrats. Jag var inte mer än en svag viskning när året tog sin början, och nu när jag står vid dess rand är jag en sjungande sång. Och de som stal mina färger kan se att jag har funnit nya som är hundra gånger vackrare. Så mycket har jag vunnit på mina förluster. Så mycket gott har kommit ur det som var ont. Kanske är det rentav lycka jag känner när jag ser på mina nya färger, en lugn lycka att vila tillvaron mot.

2011 vill jag själv hålla i penseln, så mycket jag förmår. Att överlåta det åt andra... det var ett stort misstag jag inte vill begå igen.


Här kommer en form av resumé av 2010

Låtar som betydde mycket för mig under året

Fiona Apple – To Your Love
Maroon 5 – Sunday Morning - Acoustic
Bon Iver – Skinny Love
Tim Christensen – As I Let You In
Olle Persson – Nu Har Jag Fått Den Jag Vill Ha - Arr. R. Sund
Ólafur Arnalds – 3055
Nick Drake – Poor Boy
Damien Rice – Rootless Tree
David Bowie – Wild Is The Wind
Interpol – Untitled
Kamraterna – Kamrater
Pink Floyd – Wish You Were Here
Charlie Chaplin – Smile

Ett lyckligt minne





När min bror och jag rodde ut till mitten av sjön för att fiska, vilket fick ett abrupt slut! På sitt första kast med sitt spö, får han totaltrassel på linan. Tio sekunder senare ska jag göra mitt första kast, linan går av och draget slukas av vattnet. Strax därpå upptäckte vi att vi glömt draglådan hemma. Men vår totalt misslyckade, 10 sekunder långa fisketur blev ändå inte helt dum. Vi gjorde det bästa av situationen, lade oss på rygg i båten och njöt av att driva runt på vågorna. Ett gott skratt fick vi minsann också! Och fiskarna blev nog glada.

Årets sorg

Förlusten av en vän som under många år stått mig nära.

Årets mest läsvärda bok

Doktor Glas - Hjalmar Söderberg

Bästa dikt jag skrev i år (tror jag)

http://poeter.se/viewText.php?textId=1167502

Det viktigaste jag lärt mig i år

Att förstå och förlåta.

Sex ord som beskriver mitt 2010

Lärorikt, förändringar, personlighetskris, självkänsla, självinsikt, styrka.

Och så vill jag utlysa ett tack till de underbara människor som stöttade mig när jag hade det svårt. Ni är guld!


Gott nytt år, kära läsare!