Från mitt fönster

"Och hur går det med skrivandet då?"
Ja, hur går det med skrivandet... bara en helt vanlig, förbipasserande fråga. Sagt med en självklarhet – jag har ju alltid ansetts vara skribenten i familjen. Orden har alltid trillat ur mig och fastnat på pappret, som av sig själva. Men nu... nu tornar oförmågan upp sig som berg framför mig. Jag blir trött bara av att se det, blotta synen får mig att vända mig bort med nedböjt huvud. Jag har inte publicerat något på poeter.se sedan februari. Och jag tror det hela började med en svidande brist på tid. En känsla av att aldrig hinna, då jag stressade igenom vårens skolarbeten. Nu är det hela över, men skrivandet och jag har liksom glidit isär, förhållandet har kallnat.
Pennan känns tung i handen, de få ögonblick jag förmår att ta upp den. Är det inte sorgligt? Vad är en skribent, en poet, som inte kan förmå sig att lyfta pennan från bordet och sätta spetsen mot det blanka pappret? Pappret, det stirrar hånfullt mot mig... du kan inte, du kan inte... Jag lägger ifrån mig pennan, återigen. Är det fel av mig att ge upp? Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som nu. Helst skulle jag vilja se det som en paus, en medveten paus från skrivandet, ett frivilligt avbrott i väntan på inspiration... Men jag är rädd att jag lurar mig själv. Rädd att de inte komma ut igen, orden som jag känner inom mig som levande tyngder, orden som inte kan hitta ut ur mig. Jag önskar inget hellre än att hitta en väg ut. En liten dörr i mig själv som bara väntar på att bli öppnad. Men jag hittar ingen.