Från mitt fönster

Nu är sommaren över. Jag säger det fastän det inte riktigt är sant. I själva verket har hösten länge kastat sig mot mitt fönster, och sommaren har varit över länge.

Vad har jag gjort denna sommar, hur har jag tillbringat min tid? Inte så mycket, men det är mest bara skönt. Det är frihet att kunna ta det lugnt, att stiga upp på morgonen och ännu inte veta vad man ska göra av dagen. Att dricka den första koppen kaffe och fortfarande inte veta vad man ska göra av dagen. Att komma fram till att baka, det är nog en bra idé. Och så hittar man ett recept, och så bakar man. Och när köket fylls av hemtrevliga ljuvliga dofter, då känner man att man gjort något meningsfullt. Jag har bakat ganska mycket i sommar. Gjort några gamla favoriter, men också vågat testa lite nya saker. T ex:








Hallongrottor, en gammal oslagbart trevlig favorit






Men jag vågade också testa att göra en flerbottnad chokladtårta ur en receptbok från 50-talet. Mycket god...

Livet har verkligen sina guldkorn ibland. De dyker bara upp, som små oväntade händelser i vardagen. En negativ händelse kan ta en helt annan vändning och bli till något positivt, något som man bär med sig resten av dagen och tänker tillbaka på med ett litet leende.

Tänk er det klassiska scenariot. Man är på väg någonstans, i cykelkorgen trängs väska med påsar och på styret dinglar ytterligare en. Nedförsbacke. Och plötsligt hoppar kedjan. Tack Gud för handbromsar, man lyckas få stopp på cykeln och kliver av med ett utdraget stön.
Ska ni veta en sak om mig så är det att jag inte kan fixa en hoppad kedja. Jag fixar bara inte det där med olja och pill. Nu kommer vi till guldkornet.
Jag står böjd över cykeln när jag i ögonvrån ser någon stanna till. Och så en munter röst:
"Do you need any help with that?" Och jag ser upp i två stora ekorrbruna ögon. Jag protesterar till en början, vill inte utsätta en vänlig själ för min oljiga cykelkedja, särskilt inte när jag inte har någon näsduk att erbjuda. Men han ler bara, och insisterar: "I got nothing else to do today."
Medan han vänder upp och ner på min cykel och oljar ner sina händer på min rostiga cykelkedja konverserar vi. Jag får reda på att han är från Canada, och är på besök i Sverige som han bott i under några månader tidigare i år. När han vänt min cykel rätt igen sträcker han fram en oljig hand och presenterar sig. Jag tvekar inte att ta den, trots det svarta kladdet. Det känns lite som om jag är med i en film, där jag står och skakar hans oljiga hand med ett stort leende på mina läppar.
Det är först när jag är på väg därifrån som jag kommer på att jag i min kasse hade en hel burk nybakade briscotti. Och jag ångrar så att jag inte kom på det lite tidigare så jag kunde ge honom en som tack. Vänliga själar finns det ont om idag. Inte många skulle vara villiga att långt bortom vatten och tvål olja ner sina händer för att hjälpa en tjej med dåliga cykelkedjefixarkunskaper. Han hade bara kunnat gå förbi. Men jag är glad att han inte gjorde det. Det blev ett guldkorn för mig. En glädje som varade för resten av dagen. Om jag springer på honom igen ska jag bjuda honom på kaffe som tack, I swear.

Jag är ofta trött om kvällarna. Antagligen inte så ovanligt, men jag tenderar att bli extra trött när jag befinner mig i ett sällskap vid de sena timmarna. Är jag ensam vid dessa timmar har jag dock svårt att varva ner. Det är någonting med ensamheten, och mörkret. De väcker något hos mig, en känsla av att jag har kontroll över tiden. Jag kan välja att gå och lägga mig, risken att jag skulle ligga sömnlös är inte stor eftersom jag är en sådan som somnar kort efter att huvudet lagt sig tillrätta på kudden... eller så kan jag välja att stanna uppe och förlänga dygnet. Tiden går så snabbt när man är med andra. Midnattsensamheten tillåter dock inte någon ivägrusande tid.

Nu låter det kanske som om de ensamma kvällarna skulle vara oändliga och plågsamma, men så behöver det inte alls vara. Jag har ofta sällskap, en gäst som väljer att besöka mig då och då under sådana midnattstimmar; inspiration. Ofta svävar den bara runt i rummet utan att komma inom räckhåll för mig, något som kan kännas mycket irriterande även om jag uppskattar dess närvaro. Men jag vill att den ska komma närmare, att den ska fånga in orden som hänger i luften och få dem att forsa ut ur min penna. Det är för mycket begärt, visar det sig ofta. Vid sådana tillfällen, när inspirationen är närvarande men vägrar samarbeta med mina ord, händer det att jag tvivlar starkt på min egen förmåga. Inget blir skrivet, och orden dör återigen ut.

Då kan jag inte låta bli att undra hur andra författare gör, ja sådana författare som har lyckats. Är de god vän med inspirationen? Kommer den när de kallar på den? Man hör ju ofta om hur inspirationen kommer som en totalt oväntad gäst, även till de mest framstående författarna. Jag läste en intervju med J.K Rowling där hon berättade att idén till Harry Potter kom till henne på pendeltåget. Bara sådär. Och sen skrev det hela visst sig själv, as simple as that. Jag undrar om det någonsin kommer att hända för mig. Att det kommer som en blixt från klar himmel. Striking inspiration, out of nowhere. Om inte... ja då vet jag inte om jag någonsin kommer bli en författare. Som det ser ut nu räcker min inspiration endast till ett halvtaskigt nattligt blogginlägg. Men det får duga i nuläget, i väntan på något bättre, något mer.

Aldrig är ensamheten så påtaglig, så stor och slukande som när den ställs vid sidan av kärleken. Tänk er då ett rum fyllt av kärlek, så stark att den nästan tycks lyfta taket. De leende ansikten, de öppna hjärtan, lyckan som läggs i lovsången... Och en som står vid sidan av, i utkanten av det hela. Som slits mellan en svidande längtan att vilja delta, och vetskapen om att man är oförmögen att göra just detta. En som i det tysta iakttar kärleken runt omkring och finner den utom räckhåll.

Om en enda människa stigit fram ur kärlekshavet och sagt att hon också bar på ensamheten, att hon hur hon än försökte förblev utstött ur gemenskapen, vid sidan av... Men nej, inte en enda.

En annan längtan formas istället. En längtan att ta sig till en annan plats, en plats där man är hemma, där ingen ensamhet finns.

Kanske sökte jag inte tillräckligt efter en ingång, kanske gav jag redan i förväg upp hoppet om att det skulle finnas någon. Vad jag istället fann i mitt sökande bland all denna kärlek, trygghet och lycka var endast blå, utlämnande ensamhet.

"Och hur går det med skrivandet då?"
Ja, hur går det med skrivandet... bara en helt vanlig, förbipasserande fråga. Sagt med en självklarhet – jag har ju alltid ansetts vara skribenten i familjen. Orden har alltid trillat ur mig och fastnat på pappret, som av sig själva. Men nu... nu tornar oförmågan upp sig som berg framför mig. Jag blir trött bara av att se det, blotta synen får mig att vända mig bort med nedböjt huvud. Jag har inte publicerat något på poeter.se sedan februari. Och jag tror det hela började med en svidande brist på tid. En känsla av att aldrig hinna, då jag stressade igenom vårens skolarbeten. Nu är det hela över, men skrivandet och jag har liksom glidit isär, förhållandet har kallnat.
Pennan känns tung i handen, de få ögonblick jag förmår att ta upp den. Är det inte sorgligt? Vad är en skribent, en poet, som inte kan förmå sig att lyfta pennan från bordet och sätta spetsen mot det blanka pappret? Pappret, det stirrar hånfullt mot mig... du kan inte, du kan inte... Jag lägger ifrån mig pennan, återigen. Är det fel av mig att ge upp? Jag har aldrig tvivlat på min förmåga som nu. Helst skulle jag vilja se det som en paus, en medveten paus från skrivandet, ett frivilligt avbrott i väntan på inspiration... Men jag är rädd att jag lurar mig själv. Rädd att de inte komma ut igen, orden som jag känner inom mig som levande tyngder, orden som inte kan hitta ut ur mig. Jag önskar inget hellre än att hitta en väg ut. En liten dörr i mig själv som bara väntar på att bli öppnad. Men jag hittar ingen.