Does that inspire you?
Jag är ofta trött om kvällarna. Antagligen inte så ovanligt, men jag tenderar att bli extra trött när jag befinner mig i ett sällskap vid de sena timmarna. Är jag ensam vid dessa timmar har jag dock svårt att varva ner. Det är någonting med ensamheten, och mörkret. De väcker något hos mig, en känsla av att jag har kontroll över tiden. Jag kan välja att gå och lägga mig, risken att jag skulle ligga sömnlös är inte stor eftersom jag är en sådan som somnar kort efter att huvudet lagt sig tillrätta på kudden... eller så kan jag välja att stanna uppe och förlänga dygnet. Tiden går så snabbt när man är med andra. Midnattsensamheten tillåter dock inte någon ivägrusande tid.
Nu låter det kanske som om de ensamma kvällarna skulle vara oändliga och plågsamma, men så behöver det inte alls vara. Jag har ofta sällskap, en gäst som väljer att besöka mig då och då under sådana midnattstimmar; inspiration. Ofta svävar den bara runt i rummet utan att komma inom räckhåll för mig, något som kan kännas mycket irriterande även om jag uppskattar dess närvaro. Men jag vill att den ska komma närmare, att den ska fånga in orden som hänger i luften och få dem att forsa ut ur min penna. Det är för mycket begärt, visar det sig ofta. Vid sådana tillfällen, när inspirationen är närvarande men vägrar samarbeta med mina ord, händer det att jag tvivlar starkt på min egen förmåga. Inget blir skrivet, och orden dör återigen ut.
Då kan jag inte låta bli att undra hur andra författare gör, ja sådana författare som har lyckats. Är de god vän med inspirationen? Kommer den när de kallar på den? Man hör ju ofta om hur inspirationen kommer som en totalt oväntad gäst, även till de mest framstående författarna. Jag läste en intervju med J.K Rowling där hon berättade att idén till Harry Potter kom till henne på pendeltåget. Bara sådär. Och sen skrev det hela visst sig själv, as simple as that. Jag undrar om det någonsin kommer att hända för mig. Att det kommer som en blixt från klar himmel. Striking inspiration, out of nowhere. Om inte... ja då vet jag inte om jag någonsin kommer bli en författare. Som det ser ut nu räcker min inspiration endast till ett halvtaskigt nattligt blogginlägg. Men det får duga i nuläget, i väntan på något bättre, något mer.
Nu låter det kanske som om de ensamma kvällarna skulle vara oändliga och plågsamma, men så behöver det inte alls vara. Jag har ofta sällskap, en gäst som väljer att besöka mig då och då under sådana midnattstimmar; inspiration. Ofta svävar den bara runt i rummet utan att komma inom räckhåll för mig, något som kan kännas mycket irriterande även om jag uppskattar dess närvaro. Men jag vill att den ska komma närmare, att den ska fånga in orden som hänger i luften och få dem att forsa ut ur min penna. Det är för mycket begärt, visar det sig ofta. Vid sådana tillfällen, när inspirationen är närvarande men vägrar samarbeta med mina ord, händer det att jag tvivlar starkt på min egen förmåga. Inget blir skrivet, och orden dör återigen ut.
Då kan jag inte låta bli att undra hur andra författare gör, ja sådana författare som har lyckats. Är de god vän med inspirationen? Kommer den när de kallar på den? Man hör ju ofta om hur inspirationen kommer som en totalt oväntad gäst, även till de mest framstående författarna. Jag läste en intervju med J.K Rowling där hon berättade att idén till Harry Potter kom till henne på pendeltåget. Bara sådär. Och sen skrev det hela visst sig själv, as simple as that. Jag undrar om det någonsin kommer att hända för mig. Att det kommer som en blixt från klar himmel. Striking inspiration, out of nowhere. Om inte... ja då vet jag inte om jag någonsin kommer bli en författare. Som det ser ut nu räcker min inspiration endast till ett halvtaskigt nattligt blogginlägg. Men det får duga i nuläget, i väntan på något bättre, något mer.
Kommentarer
Trackback
