...
Aldrig är ensamheten så påtaglig, så stor och slukande som när den ställs vid sidan av kärleken. Tänk er då ett rum fyllt av kärlek, så stark att den nästan tycks lyfta taket. De leende ansikten, de öppna hjärtan, lyckan som läggs i lovsången... Och en som står vid sidan av, i utkanten av det hela. Som slits mellan en svidande längtan att vilja delta, och vetskapen om att man är oförmögen att göra just detta. En som i det tysta iakttar kärleken runt omkring och finner den utom räckhåll.
Om en enda människa stigit fram ur kärlekshavet och sagt att hon också bar på ensamheten, att hon hur hon än försökte förblev utstött ur gemenskapen, vid sidan av... Men nej, inte en enda.
En annan längtan formas istället. En längtan att ta sig till en annan plats, en plats där man är hemma, där ingen ensamhet finns.
Kanske sökte jag inte tillräckligt efter en ingång, kanske gav jag redan i förväg upp hoppet om att det skulle finnas någon. Vad jag istället fann i mitt sökande bland all denna kärlek, trygghet och lycka var endast blå, utlämnande ensamhet.
Om en enda människa stigit fram ur kärlekshavet och sagt att hon också bar på ensamheten, att hon hur hon än försökte förblev utstött ur gemenskapen, vid sidan av... Men nej, inte en enda.
En annan längtan formas istället. En längtan att ta sig till en annan plats, en plats där man är hemma, där ingen ensamhet finns.
Kanske sökte jag inte tillräckligt efter en ingång, kanske gav jag redan i förväg upp hoppet om att det skulle finnas någon. Vad jag istället fann i mitt sökande bland all denna kärlek, trygghet och lycka var endast blå, utlämnande ensamhet.
Kommentarer
Trackback
