Från mitt fönster

Då var det sagt. Hur ska jag fortsätta härifrån nu? Hur förklarar man för någon att man mår dåligt, när man själv inte vet varför? När inte ens läkarna kan ge svar?

Beskedet om ännu en läkartid hänger på anslagstavlan, det sista för i höst åtminstone. Det är dags för experter. Endokrinologer som ska analysera de 14 tuber sjukdom jag lämnat.

Tänk 14 tuber blod, nålar i huden, ångesten när blodet inte kommer, försöker med en andra nål i andra armen, det är snart över, men nej ingenting kommer, tredje sticket gillt får bli i handryggen och blodet kommer äntligen. Blåröda knarkararmar. (Och ännu skulle 9 tuber fyllas, men det visste jag inte då.)

Jag skrev för ett tag sedan att jag var bortom kontroll. Månader har gått sedan dess, men jag är fortfarande ur funktion. Tänk er att inte kunna ta kommandot över sin egen kropp. Att inte bli frisk. Kroppen har bestämt sig för att bli sjuk, och då finns det inget man själv kan göra åt det. Man är maktlös.

Jag kan inte säga när det började, troligtvis rör det sig om flera år, men jag kan säga när det började eskalera. I augusti började mitt hår falla av, i oktober var nästan hälften tappat. Samtidigt försvann orken, både den fysiska och den psykiska. Att klara studierna har varit en kamp, mina kursare har skakat på huvudet åt min ständiga tentaångest, men den har varit befogad. Och vikten började öka snabbt, trots att den nyss rasat. Därtill tog feberlik frusenhet över min kropp... För att nämna några av symtomen, som jag ännu plågas av.

Om jag i sista stund ställer in vårt möte, eller inte kommer till den där festen så vet ni varför. Och även varför jag har verkat nedstämd på sistone, som några av er kanske har märkt.

Varför är dock en bra fråga. Ett svar står högst upp på min önskelista i jul.