Från mitt fönster

Förra veckan var jag på sjukhuset och lämnade ytterligare tre blodprover. Idag ringde läkaren och för första gången sedan jag blev sjuk hade hon goda nyheter. Mitt TSH hade rasat och låg nu på 0,01! För att ni ska förstå det fantastiska måste jag förklara närmare vad det innebär: TSH ska kort sagt ligga mellan 0,4 och 4,0 för att vara normalt. (Det är dock individuellt om en nivå är normal eller inte, en person kan må prima vid 3,4 medan en annan mår kasst vid samma nivå.)

I vintras låg mitt TSH på 5,5, och eftersom jag var så sjuk då så räknade vi ut att mitt "normala" värde antagligen låg under 1. Nu hade jag alltså 0,01, så nu dröjer det inte länge innan jag mår bra igen!! 

Tänk att det snart har gått ett år sedan allt rullades upp och började eskalera. Att jag, för ett år sedan gick från att betrakta mig som frisk till att bli obotligt sjuk. Om det inte varit för mamma och hennes envishet så hade jag ignorerat förändringarna inom mig, trots att de gjorde sig påminda i plåga efter plåga som förhäxade min kropp.
I vilken grad man nu kan ignorera att ens hår faller i stora tussar när man borstar det, när man tvättar det, när man drar av sig mössan, när man vaknar på morgonen och sängen är full av avslitet trasigt hår. Plötsligt var hälften borta från mitt huvud, och allt som återstod av mitt tjocka hår var nu bara tunnhet, trasighet och frasighet. 
Eller vad sägs om tröttheten? Känslan av att gå ner djupare i lera tills man knappt orkar gå längre? Jag höll på att bli en zombie, och jag ignorerade det. För vilken 19-åring vill väl vara sjuk, när ungdomen fyller en ända ut i fingertopparna? Är det inte det grymmaste som finns, att bli berövad sin ungdom?

"Jag känner mig som en spröd, färglös fjäril med odugliga vingar. (...) Jag är så trött, jag vill bara ha hjälp." skrev jag i dagboken den 17e oktober, när jag äntligen erkänt för mig själv att jag nog faktiskt inte var helt frisk.

14 november: "Klockan är åtta. Klockan elva ska läkaren ringa. Då får jag kanske veta exakt vad det är för fel på mig. Kanske."
Velandet, velandet, velandet. Vad är det för fel på flickebarnet? Varför växer tröttheten i henne när proverna ser normala ut? Här, varsågod, du får ännu en remiss till en läkare som kanske kan ge dig svar. Här, en lista på nya blodprover, det kommer att sticka lite... oj, du var verkligen inte lätt att sticka, vi prövar andra armen... nähä, vi får ta och sticka dig i handen... Dina prover ser normala ut, men ta några fler så ska vi undersöka om det här kan vara felet. Hit och dit. Dit och hit. Doktor, vad är det för fel? Varför sipprar ungdomen ur mig? Har du inget svar åt mig, någon diagnos att ställa, någon medicin att ge så att jag kan må bra igen? 

29 november: "Denna höst står still, mitt liv är en båt i hamn medan alla andra är ute och seglar och livets friska bris blåser dem i ansiktet..."  

14 december: "Jag har en obotlig sjukdom. Tänk. Att jag skulle drabbas av det." 

15 januari: "Väntrummet låg i källaren, bortom allt. Det var så vackert. Ett piano stod i ett hörn, det fanns böcker i hyllor att läsa. Och längs hela väggen fanns en porlande fontän med en hel djungelinredning med små apor i träden. 
De döendes väntrum. 'Det är nog därför de har de så fint,' sa mamma. Jag kände blickarna från andra patienter, jag var så mycket yngre. I en avskild del av rummet, bakom pentryt där man kunde hämta kaffe, stod sjukhussängar. Jag blev inropad. Mamma och jag hade fantiserat om vilken färg jodet jag skulle dricka hade. Jag trodde rött, hon trodde grönt. Jag skulle dricka det för att röntga sköldkörteln. Det visade sig vara genomskinligt, och att jag inte alls skulle dricka det. Istället skulle de injicera teknetium, ett annat radioaktivt ämne. (...) Jag hade inga tumörer." 

Samma dag fick jag min medicin. Resan har varit lång, som ni ser. Det har krävt ett enormt tålamod både från mig själv och från min omgivning. Men nu, nu vänder det. Ikväll ska jag baka en paj. För att fira segern inom mig.




Fjärilen – symbolen för skördkörtelsjuka eftersom sköldkörteln är formad som en sådan.