Ett frö växer till.
Utan tvivel är man inte riktigt klok. Ord från en man som visste vad han talade om, Tage Danielsson. Jag ser sanning i de orden, men jag måste hela tiden påminna mig om dem, upprepa dem i mitt huvud. Ändå känner jag oförmågan ligga som mörkerbly över mina axlar. Och jag har svårt att se det goda i tvivlet.
Vetskapen om att jag delar denna känsla och dessa tankar med miljontals andra lättar inte direkt bördan. För just den här bördan går inte att dela på så sätt att den blir mindre, tvärtom sprids den till fler när man delar den. Allt som behövs för att tvivlet ska gro är ett frö av osäkerhet, och det bär de flesta på, mer eller mindre.
Jag antar att det är en slags ungdomskris. Kanske beror den på min sjukdom som ju påverkar min styrka på alla fronter, och försvagar den svaghet jag redan har. Kanske för att jag inte vet om jag orkar läsa vidare fastän jag så gärna vill. Allt jag alltid har tänkt att jag vill göra – resa runt i världen, vara modig och fri, lära nya språk och bo utomlands, uppträda, läsa vissa böcker, skriva egna böcker, gifta mig, få barn... inget av detta tycks få plats i mitt liv nu. Jag är rädd för att prioritera fel. Rädd att jag kastar bort min ungdom. Jag känner mig bara gammal just nu, gammal utan livserfarenhet. Som om livet redan går mig förbi.
Och oförmågan, oförmågan. Vad ska det bli av mig? Jag som aldrig har varit bra på att ta för mig. Var ska mina studier leda mig? Vilket yrke skulle passa mig, och ännu viktigare; kan jag få detta yrke? Jag är rädd för att fastna någonstans där jag inte trivs, jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att inte hamna någonstans.
Förmågan att skriva. Jag vet att jag har den inom mig fortfarande. Men jag kan inte hitta den. När jag för någon vecka sedan ångestfyllt klamrade mig fast vid sargen runt skridskobanan, försökte jag väga upp min rädsla för isen och den monstruösa oförmågan att glida fram som mina vänner, genom att ropa ut andra saker jag är bra på (Jag kan spela piano! Jag kan sjunga! etc). Jag kan skriva! fanns inte bland de saker jag ropade ut. Orden fanns inte ens på min tunga, fanns inte någonstans. Och deras frånvaro gräver hål inom mig, jag är ett nät, och överallt sipprar oförmågan in. Åh, hur ska det gå.
Jag antar att det är en slags ungdomskris. Kanske beror den på min sjukdom som ju påverkar min styrka på alla fronter, och försvagar den svaghet jag redan har. Kanske för att jag inte vet om jag orkar läsa vidare fastän jag så gärna vill. Allt jag alltid har tänkt att jag vill göra – resa runt i världen, vara modig och fri, lära nya språk och bo utomlands, uppträda, läsa vissa böcker, skriva egna böcker, gifta mig, få barn... inget av detta tycks få plats i mitt liv nu. Jag är rädd för att prioritera fel. Rädd att jag kastar bort min ungdom. Jag känner mig bara gammal just nu, gammal utan livserfarenhet. Som om livet redan går mig förbi.
Och oförmågan, oförmågan. Vad ska det bli av mig? Jag som aldrig har varit bra på att ta för mig. Var ska mina studier leda mig? Vilket yrke skulle passa mig, och ännu viktigare; kan jag få detta yrke? Jag är rädd för att fastna någonstans där jag inte trivs, jag är rädd för att bli bitter. Jag är rädd för att inte hamna någonstans.
Förmågan att skriva. Jag vet att jag har den inom mig fortfarande. Men jag kan inte hitta den. När jag för någon vecka sedan ångestfyllt klamrade mig fast vid sargen runt skridskobanan, försökte jag väga upp min rädsla för isen och den monstruösa oförmågan att glida fram som mina vänner, genom att ropa ut andra saker jag är bra på (Jag kan spela piano! Jag kan sjunga! etc). Jag kan skriva! fanns inte bland de saker jag ropade ut. Orden fanns inte ens på min tunga, fanns inte någonstans. Och deras frånvaro gräver hål inom mig, jag är ett nät, och överallt sipprar oförmågan in. Åh, hur ska det gå.
Kommentarer
Trackback
