Från mitt fönster

Det var när ett mörker svepte förbi mina ögon som jag insåg att jag höll på att vakna. Mitt nattsvarta rum uppenbarade sig alltmer, men jag envisades med att ha kvar mitt ena ben i min lyckliga drömvärld och hade fortfarande ett leende på läpparna när verkligheten slutligen sipprade in och skoningslöst bände upp mina ögonlock. Sedan låg jag där i mörkret, med ett slocknat leende på läpparna efter lyckan som berövats mig. Det var bara inte rättvist, varför kunde jag inte få vara kvar? Jag förbannade mitt undermedvetna som vävt ihop en så realistisk lyckovärld, en värld som totalt slukat mig utan att jag ens snuddats av onda aningar... Så ondskefullt. Jag blängde ut i mörkret, förbannade det hela tyst inombords, men det behövde komma ut, och plötsligt skar min egen stämma genom mörkerrummet: "Det är inte okej! Man gör inte så!" Om det var till en högre makt jag riktade dessa ord, eller bara till mitt eget undermedvetna som diktat upp och lurat mig med lyckodrömmen, vet jag inte. Men det kändes lite bättre efteråt. Det dröjde inte länge innan jag flöt vidare in i nästa dröm, en dröm jag inte minns något av, men innan dess hann jag tänka flera gånger om: jag hatar lyckliga drömmar. Mardrömmar är hundra gånger bättre, för dem vaknar man med glädje ifrån. Där vaknar man med en lättnad – det var bara en dröm. Det var inte sant, inte sant... bara en dröm.