You say "lonely?" I say "happy!"
Jag måste bara få skriva av mig lite. Vid nyår nu fick jag ett gott nytt år-sms av en vän som passade på att önska mig bättre tur med kärleken nästa år. Det var en fin tanke, men den väckte ändå irritation hos mig. Jag har under de senaste månaderna då och då fått frågan om jag är singel, varpå mitt "ja" har tagits emot av medlidande tonlägen och beklagande meningar. Det stör mig. Vad är det som gör att folk förutsätter att man är olycklig bara för att man är singel? Varför är det så? Jag stormtrivs med att vara singel, och jag ljuger inte när jag säger att jag mår bättre nu än jag gjort på år. Varför tycker folk automatiskt synd om en bara för att man "inte har någon att vara med"? Går det inte upp för folk att jag kanske självmant har valt att ha det så? Och när jag förklarar för folk varför jag trivs så bra med att vara singel, verkar de misstrogna som om jag försökte antyda något som egentligen inte är sant! Det verkar som att vissa tänker: "Åh hon vill inte erkänna det, men jag förstår nog att innerst inne så känner hon sig ensam."
Det ligger mig varmt om hjärtat att ni önskar mig lycka, att ni visar mig omtanke, det gör det verkligen. Men jag har det bra faktiskt. Och jag vet vad jag talar om när jag berömmer singellivet. I've been there in love's nest, I know. Att ha någon betyder också att man är beroende av någon, och det är så himla riskabelt. Jag vill inte tvingas ner på mina bara knän igen, vill inte underkasta mig någon i min förtvivlan... Jag vill inte känna den där desperationen när man inser att man håller på att förlora den som betyder allt. För det gör så ont, och man går så sönder. Och det tar så lång tid att resa sig igen. Då är jag hellre ensam, och lycklig på stadiga ben. Kärlek är som knark. När man får det är hela livet ett paradis, men när det tas ifrån en blir allt ett svart mörkerhelvete. Den som har det bäst, är den som är fri från det.
