Från mitt fönster

Idag: Jag vaknar i ett mörker. Drömmen sveper om mig som en giftig andedräkt. Jag måste fly mina lakan, måste upp.
Tyst tassar jag in i mammas bibliotek, sjunker ner i en fåtölj. Böcker gör mig lugn. De står där i sina hyllor, fulla av visdom och livserfarenhet, och säger åt mig att allt kommer att bli bra.

Det var den 28e september, två år sedan. Jag vaknade inte i ett mörker, det var bara en alldeles vanlig dag. Kanske var jag lite trött när jag begav mig av till skolan, men jag hade aldrig kunnat ana vad som låg framför mig denna dag.
Det gick en timme, det gick två. Jag minns precis när det var, när det hände. Klockan var tio när jag satt i en avskild del av skolbiblioteket, ensam med en faktabok i knät.
Plötsligt var det som om luften gick ur mig. Som om jag fullständigt tömdes på allting. Jag försökte andas, men det var som att andas genom en kudde. Tröttheten vällde över mig, vanmakten dränkte mig. Jag vände blicken inåt, försökte finna någon mening, något grönskande som kunde tala om för mig att det fanns någon form av mening i världen, i mitt liv. Men det var alldeles tomt.

För två år sedan gick jag in i väggen. Plötsllgt, stenhårt. Utbrändhet är så vanligt idag att många bara fnyser åt det, till och med skrattar åt det. Förlöjligar det, klassificerar det som en påhittat problem. Men jag har varit där, och det är fruktansvärt. De skulle inte skratta om de visste.

Jag minns inte hur jag tog mig hem. Men bokhyllorna hotade att falla över mig, och människorna som omgärdade mig utsatte mig direkt för risker jag inte vågade ta. Hade någon ställt mig en fråga då, en fråga som krävde ett svar, är jag rädd att jag hade störtat till golvet.

En minnesbild: Det är mörkt i rummet, men på något sätt upplever jag att jag har uppnått någon form av balans, mellan det inre och det yttre. Inom mig är det nämligen lika mörkt. På skrivbordet fladdrar ett ljus, jag gör upprepade försök på att intala mig att det är vackert, men det känns som att blicka över en avgrund varje gång jag gör det. Jag är full av mörkerstenar.
Mamma kommer in i rummet. Jag får en bild av att jag är instängd i en glasbubbla, och hon hamrar förgäves på glaset, oförmögen att nå mig. Med en enorm kraftansträngning ber jag henne att gå. Sedan minns jag inte mer.

Den 29e september vaknade jag i ett mörker. Att gå till skolan fanns inte ens i min föreställningsvärld. Solen sken därute, som om den försökte lura mig. Som om det inte alls var mörkt, men jag visste att den var falsk, att det inte betydde någonting. Jag gick ut. Tittade på människor på håll, men aktade mig för att komma i närheten av dem. Det är härifrån mina listor uppkom, idag-har-jag-sett-listorna som bland annat finns i min bok som flera av er har. Och här på bloggen.
Jag skrev andra listor, listor som skulle påminna mig om ljuset, i ett försök att nå det. Listor över vad som gjorde mig glad som liten, vad som gör mig glad nu, vilka filmer jag tycker bäst om, vad jag tycker bäst om att göra... Jag fick andra att skriva listor så småningom också. Människor i min närhet, som först höjde på ögonbrynen men som sen satte pennan mot pappret. De gjorde mig en stor tjänst. Jag läste deras listor och såg att det fanns ljus i dem.

En minnesbild: Det är skymning ute. Min (dåvarande) pojkvän sitter och håller mig i handen. Jag kan andas lite lättare. Jag vet inte hur mycket han förstår, men han bara är, och det räcker för stunden. Tills han plötsligt frågar mig: Vad är klockan Ida? En oskyldig fråga, men jag avgrundsfaller ner i hopplös obehärskad gråt. Just för att vi gjort oss själva till slavar under tiden, till fångar under ett system, men tiden finns ju inte, den är alldeles meningslös precis som allt annat, och ändå tillber vi den... Och jag ser nu att allt bara är hyckleri, ute på att lura oss.

Detta varade i en vecka. Det kanske inte verkar så lång tid, men jag kan garantera: att vara utan fotfäste i sju dygn är en fullständig mardröm. Och det tog lång tid innan jag kom över det jag varit med om. Det har format mig, och jag ser det hela som något som kan komma tillbaka, när som helst. Kanske är det därför det känns viktigt att berätta om det. Idag vaknade jag också i ett mörker, men det försvann. En dag kanske det inte gör det, och den dagen fruktar jag.



Vem
hämtar lyckan ikväll
Tar
henne försiktigt
i handen och säger
Kom,
någon behöver dig



Dikt den 28 september 2009.