Från mitt fönster

Skulle på teater i måndags, men när jag efter iskalla vedermödor tagit mig dit fick jag reda på det var inställt pga sjukdom. Magsjuka, tydligen. Surt och synd, tänkte jag, men än mer synd om den magsjuka. Gud har humor, idag är det jag som är magsjuk! Mamma har satt mig i karantän på mitt rum och jag roar mig med att läsa Elin Bommenels avhandling om sockerförsöket på Vipeholm, samt studera psykoser och bipolär sjukdom.

Men mitt jämrande är inte det enda jag tänkt dela med mig av! Har laddat upp vår (Korallernas) vackra version av Laudi Alla Vergine Maria (som vi framförde i Domkyrkan den 16/10), på youtube. Något av det finaste jag har sjungit... (jag står längst till vänster och sjunger sopran − ljusaste stämman)

Jag har känt mig så enormt fridfull de senaste dagarna. Plugget har minskat och jag kan vila igen. Känslan av att livet faktiskt är helt okej bra, har bosatt sig i mig. Jag tänker: lycka hittar man inte bara i de stora sakerna, den finns i de små sakerna också. Jag samlar de där små portionerna av lycka, och gläder mig över dem. Och även om mina tankar ibland hälsar på mitt gamla liv, känner jag att jag lever i nuet och kan koncentrera mig på det. Jag trivs med mig själv, det är en skön känsla.

Idag på psykologin delade läraren ut en text där en kvinna berättar hur hon som 18-åring råkade ut för en cykelolycka som resulterade i förlamning i stora delar av kroppen och som gjorde henne rullstolsbunden för resten av livet. Hennes detaljerade beskrivningar av olyckan fick mig att känna rent illamående, men än hemskare var nog hennes beskrivningar av de första veckorna då hon kämpade med att vänja sig vid sitt nya, förändrade liv. Det var en rejäl tankeställare.
Vi är alla så inrotade i tanken "Det där händer aldrig mig", och ofta ger vi oss inte ens tid att tänka "Det där händer aldrig mig" − så pass övertygade är vi att olyckan inte kommer hända oss. Och det är väl helt naturligt! Det ligger utanför vår föreställningsförmåga att livet skulle kunna ta en sådan vändning, det går ju inte att tänka sig. Säkert hade hon också tänkt "Det där händer aldrig mig", och ändå blev hon personen det hände.

En barndomsbekant till mig, också 18 år, råkade i våras ut för en allvarlig olycka, som dock inte fick lika förödande konsekvenser. Hon såg sig inte för när hon var ute i mörkret och föll 4 meter rakt ner på en betongplatta. Hennes smala lycka var att hon landade som hon gjorde. Hon överlevde, men krossade knät på flera ställen. Länge fick hon ligga på sjukhus och hon kommer kanske aldrig kunna gå bra igen.

Detta fick mig att vilja återuppta projektet mamma och jag påbörjat − att sätta ihop en repertoar för instrument och sång och uppträda på sjukhus och vårdhem. Jag tror det skulle vara uppskattat. Jag har gjort det en gång förut, med min klass när jag var tio år. Vi framförde en musikal inför svårt sjuka barn, en del i vår ålder. När jag tänker på det nu, åtta år senare, inser jag hur fel det var. Jag minns att jag mådde dåligt av det, att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Där fanns barn i sjukhuskläder, med rakade huvuden, bundna till små vagnar med droppåsar. Och där stod vi i färgglada kläder, glatt dansandes och sjungandes.
Kontrasten mellan de friska, glada barnen och de svårt sjuka, sorgsna och rentav hopp-lösa barnen var för stor.

Sudda bort din sura min! Glöm bort nu dina sorger och besvär! Se på oss och lär!

Det var som att sjunga till det döva, djupa mörkret.

Jag som aldrig brukar vara sjuk! Jag tror jag har stressat för mycket den här terminen. För mycket skolarbete helt enkelt. Jag kan hålla mig uppe i varv i långa hektiska perioder, men så fort det blir lite lugnare verkar mitt immunförsvar sjunka som en sten. Som igår, då jag lämnade in utkastet till det största arbete jag gjort (historia c) på 19 sidor (inklusive bilder dock, 12 s text). Precis efter att jag tryckt på 'Skicka' fick jag förfärligt ont i halsen. Sedan gick det fort. På kvällen låg jag i min säng, iklädd pyjamas under ett täcke och två filtar och hackade tänder av köld. Natten var den värsta jag haft på år och dag. Vaknade med 39 graders feber och frossa, ont överallt.

Jag har inte råd att vara sjuk, prov i morgon, redovisning på onsdag och framför allt − stor konsert på lördag. Men min kropp säger ifrån, säger att nu måste jag vila. Och jag kan inte annat än ge efter.

Hon kysser en annan, och det går en skälvning genom din kropp. Något rasar i ditt inre, ja någonting går alldeles sönder. Du hade byggt en bro av förhoppningar, du trodde den skulle hålla eller så var det det där dåraktiga hoppet som försäkrade dig att den skulle göra det. Omsorgsfullt hade du byggt bron sten för sten, du hade till och med vågat gå ut på den fast en röst inom dig varnade för det. Men kärleken får en att gå, får en att trampa ner allt förnuft och logiskt tänkande − det finns bara ett mål, och det är hon. Hon som nu kysser en annan. Hon som nu raserar din bro, som störtar samman dina fasader till ruiner. Hur kunde du göra dig mödan att bygga den där bron, enbart för hennes skull? När du från början visste att det var så här det skulle sluta? Åh hur kunde du, hur kunde du? Och hur kan hon, hur kan hon, hur kan hon inte vilja ha dig, hur kan hon inte vilja vara din, hur kan hon... göra så ont?

Ojoj, ett riktigt avbrott i bloggen blev det. Har varit i Danmark och jagat arkivmaterial och intervjuat äldre släktingar. För vad? Jag uppdaterar om det snart!

För den som undrar, och för den som inte undrar, kan jag meddela att det går framåt med mitt projektarbete! (Skriver en antologi med noveller, dikter och texter i övrigt som ska bli bok) Det mesta skriver jag tidigt på morgonen när jag är i mitt esse. Min redaktör (och ömma moder) granskar det jag skrivit, kommer med synpunkter (som jag ofta ignorerar) och sen hamnar de i min färdig-mapp.
Alla mina karaktärer saknar identitet, ansikte, namn. De är män och kvinnor i alla åldrar − vanliga vardagliga människor.

Ni ska få ett smakprov. Helt färdig är den väl inte, jag kommer fila på den in i det sista. Om ni har åsikter, kritik eller förslag på ändringar, kommentera på! Eller om ni tycker den är bra som den är. Den heter:

Regnet saltar inte sina tårar

 

Ingen ser dina tårar, om du gråter i regnet.

Det var han väl medveten om, och det passade honom bra. Män ska inte gråta, och han grät aldrig heller, aldrig inför någon. Men i regnet kunde han obehindrat låta sina tårar rinna. För vem skulle kunna se, att mannen därborta, han gråter? Att han fäller tårar som ett litet barn i en stor ensam värld? Nej ingen. Ingen skulle kunna se det, och hans tårar skulle förbli dolda. Men framför allt, kunde han dölja gråten för sig själv. Det som rann längs hans kinder, som stora tunga tårar, det var regnet, regnet! Regnet använde hans kinder att gråta på, dess droppar bildade tårar på hans kind! Så låg det till, det sade han sig själv med stor säkerhet. Men se, hade du närmat dig honom med dina läppar, och kysst hans kind där under regnets tårar, hade du känt en smak av salt. Regnet saltar inte sina tårar och inte heller var det dess tårar som rann nerför hans kind, utan hans egna som han så hett förnekat. En kyss hade avslöjat dem, mer krävdes det inte. Blott en kyss, och han skulle avslöjad stå.

Vad han längtade efter en sådan kyss.

Åh vad människor kan förändras. Ibland undrar man var personerna man brukade känna tog vägen. När man ser på dem, skymtar man bara en strimma av det gamla vanliga. Det är klart, alla förändras, så är det bara, och tonåren är väl den fas i livet då man förändras mest. Ändå kan jag känna den här oändliga sorgen, när jag märker att någon man känt sådär länge inte alls är densamma mera.
Åh, hur roligt hade inte vi tillsammans! Hur många skratt delade vi inte över otaliga cafébord? Vart tog allt det där vägen, var har det gömt sig, det förflutna? Bitarna i pusslet passar inte längre, några bitar fattas, eller så har för många bitar trasats sönder. Jag misstänker att det är dina bitar det har med att göra. Hur gärna skulle jag inte vilja ge dig av mina bitar, de kanske är lite skeva och inte helt perfekta, men de skulle fortfarande passa, det är jag säker på. Men du vill inte ta emot dem, du vänder ditt huvud bort. Din blick är långt borta, jag är sedan länge ur fokus. Ditt leende är trasigt, ditt självförtroende är sönder och ditt gamla jag är borta. Och jag sörjer.

Det är något väldigt deprimerande över rutiner. De här små vanorna man byggt upp under åren... Ja det finns ju såklart även en trygghet i dem, man vet precis vad man ska göra, hur det ska gå till, och tillsammans utgör rutinerna en perfekt plan, för exempelvis morgonen. Men ändå, finns det någon som aldrig slås av tanken (eller nej, "slås" är fel ord, tanken kommer smygande, starkare för varje dag):

Varje dag samma sak, den ena dan än mer lik den andra.

Det är här det deprimerande kommer in. Ofta tränger man undan tanken, situationen förändras ju inte bara för att man tänker den, och livet tvingar en vidare in i nästa dag och nästa igen. Rutinerna består.

Jag kan inte säga riktigt varför, men någonting med rutinerna väckte en tidigare sovande tanke hos mig. Mitt i kedjan av dem i morse dök tanken upp i mitt huvud, alldeles klar:

Det här är inte min tid.

Jag är inte 18 år, jag känner mig inte hemma i den här åldern. Känner mig inte hemma i dessa rutiner. Det känns som om jag hamnat mellan två dimensioner, på en plats jag inte hör hemma. Ena foten i båten, och andra foten på bryggan. Var hör jag hemma? Hör jag hemma i tiden som flytt, är min plats kvar på bryggan? Eller hör jag hemma i tiden jag ännu inte färdats med, är min plats där i båten? Jag vet bara, att jag har hamnat fel. Det här är inte min tid. Inte min tid att vara, tänka och vistas i.
Det är en otäck känsla.

Ibland undrar jag så vad andra runt omkring mig tänker på, vad som verkligen rör sig i deras huvuden. Speciellt i skolan. För någon vecka sen fick jag hemskickad en antologi med dikter, noveller och andra alster som jag och andra skolkamrater skrivit på Litterär gestaltning-lektionerna förra terminen.
Jag tycker den är värdefull. Att bläddra i den, och läsa alla andras texter... det gav en verklig inblick i hur de tänker, hur de är. Det var som att se bortom deras ansikten, deras fasader... Jag vet ju själv hur jag som oftast skickar ett skal till skolan och stannar hemma själv. Så frånvarande är jag, att jag knappt minns vad jag gjort under dagarna. Det kom liksom till en punkt då jag gav upp att fortsätta anstränga mig, att ständigt brottas med omgivningens ointresse, det blev för jobbigt. Så varje gång jag går igenom portarna, gröper jag ur mig själv, och det är ett tomt skal som sätter nyckeln i skåpsdörren.
Det sitter liksom i de gula tegelväggarna, den där överväldigande makten, som suger ur alla krafter ur en, som gör det omöjligt att lyckas... ack ångest. Vad jag längtar därifrån...
Men när jag läser vad de andra skrivit, och ser hur mycket tankar som rymmer sig i dem, då undrar jag om de inte känner just samma sak, om det kanske är så att jag med mitt skal, vandrar runt bland en massa andra skal.

... och som om de hörde min klagan, slog mörkervindarna upp mina dörrar. De svepte över min tröskel och fyllde varje vrå i mig med sitt isande mörker.
Åh, var det detta jag bad om?

Min tillvaro darrar av köld.

Söndagskväll. Utanför mitt fönster sveper mörkervindarna, jag hör hur höstens andetag fuktar min fönsterruta. Jag slås av hur vanlig kvällen är, så lik den är så många andra. Jag matar den med samma gamla kvällstankar som tidigare, betraktar min tillvaro och förundras än en gång över hur vindstilla den är.
En längtan darrar i luften. En längtan efter storm.
Ja, jag vill ha en stark vind, som slår upp mina dörrar på vid gavel, som vänder upp och ner på allt och blåser ut allt gammalt bråte jag går runt med. Så att jag kan fylla mina rum med nya saker, och möblera om i min lilla värld. Lite förändring, ja tack. Plötsligt tycks vindarna utanför mitt fönster hånfulla. De vandrar där ute, fram och tillbaka, över mark, genom träd. Utan att så mycket som vidröra min vindstilla värld.

Det var efter några veckor in på terminen som jag gav upp det hela. Jag bara bestämde mig: Nu ger jag upp. Det är som det är och jag kan inget annat än acceptera det. Hur mycket jag än skulle knacka på dörren, skulle den inte öppnas. Den var som gjord i betong, döv för mina knackningar, det var lönlöst, och nu tillät jag mig inse det. På något sätt gav det mig ändå någon form av frid, som att jag äntligen kunde röra mig vidare och sluta bry mig om det.

Vissa misstag lär man sig så mycket av att man i princip inte har råd att ångra dem. Så tänker jag nu när jag ser tillbaka på alla dessa månader. Ändå viskar en röst inom mig vissa nätter; tänk om. Tänk om det inte blivit som det blev... Tänk om det gick att ändra.




Ja visst finns det ånger
i misstagets skugga
Först dold och stilla
sen börjar den hugga

Ja visst finns den där
det kan ej förnekas
När den sprider sitt gift
kan misstag ej blekas

Hårt biter ångern
en svikare till vän
Om nåd och om förlåtelse
ber naket svikaren

Men vad är en svikares ånger
i den sviknas hand
när såret är så öppet,
vad hjälper ångerns brand?

Ett misstag! Ett misstag!
Så lätt att begå!
Men kan det ej förlåtas
var tar ångern vägen då?

I misstagets skugga
den evigt förtär
ångern, den giftigt bittra
ja visst finns den där

Det finns vänner som aldrig ger upp en. Som står kvar, trots att det ibland är mer lockande att gå. Vänner, vars omtänksamhet sträcker sig långt över eget huvud. Det finns vänner som bara ger, som vill finnas vid ens sida hur trasig man än är. Vänner som stilla lyssnar, vänner som varsamt håller om en, som får en att le under de mörkaste av moln.

Och en sådan vän har jag.

Hur mycket uppskattar inte jag, att du jämt står med handen utsträckt, att jag kan greppa den när jag vill? Hur många mörkernätter har du inte lyst upp med din närvaro, som ett brinnande ljus i min tillvaro? När jag inte längre orkar hålla uppe mina fasader, skyr du inte min trasighet. Till dig kan jag komma som jag är, och luta mina tankar mot din vänskap.

Tack för att du finns. Du vet vem du är.

Nu är det inte långt kvar. På lördag fyller jag 18 år, verkligen på tiden. Jag känner folk som haft ångest inför att fylla 18, bli myndig och allt det där. Att kallas vuxen, utan att känna sig vuxen.
Men inte jag! Jag har längtat. Jag har känt mig vuxen ganska länge, eller i alla fall känt mig äldre än vad jag får kalla mig. Men den största fördelen med att fylla 18, som jag ser det, är den förhoppningsvisa ökningen av respekt från andra vuxna. Äntligen. Nu kommer mina åsikter väga lika tungt som deras, min röst kommer höras lika mycket som deras, och förhoppningsvis kommer de lyssna på mig lika mycket som på någon annan. Jag är trött på att bli behandlad som att jag är för ung för att förstå, för ung för att uttrycka mig, för ung för att ha något av vikt att säga. Nu kommer jag förhoppningsvis att bli accepterad. I vilket fall som helst håller inte deras argument mot mig längre; respekten ska finnas där. Jag är ingen minderårig längre.
Något som jag dock fortfarande - tillsammans med resten av befolkningen på min ålder - kommer behöva stå ut med i minst några år till, är de nedlåtande misstänksamma blickarna från butiksägare när man träder in i deras affärer. Det nedbrutna förtroendet; alla ungdomar snattar. "Man kan inte lita på någon av dem."
Så förnedrande.

Men i alla fall! Inga sura miner här, nu är det ju inte långt kvar. Jag passar på redan nu att säga stort grattis till mig själv, och avslutar med en bild på födelsedagsgrisen; Grattis!!

Jag älskar skrivböcker. Får jag en skrivbok i present ser jag direkt massor olika möjligheter. Vad kan jag använda denna bok till? De tomma sidorna väcker inspirationen inom mig; vad ska jag nu fylla denna med?
Ingen skrivbok ligger orörd och oskriven i mitt rum och samlar damm. Och jag tycks inte få nog av dem. I min fönsterkarm står en lång rad skrivböcker, alla med olika innehåll. Somliga just påbörjade, andra jag kommer ta med mig ut i livet, som eviga följeslagare. En sådan följeslagare är min bok med samlade dikter och citat. Snubblar jag över ett stycke - i en bok, på nätet, you name it - som berör mig, ger mig en tankeställare eller fyller mig med inspiration - ja då kan det räkna med att hamna i min bok. Även om jag inte hunnit fylla så värst många sidor, så älskar jag att sitta och bläddra i den, smaka på orden... tänka...minnas. Hämta inspiration. Vart jag än tar mig i livet, vart jag än går eller blir förd, kommer jag ha denna bok med mig.
Ord är till för att älskas och delas, för att beröra och förföra. Här får ni därför en dikt ur min bok, en av mina favoriter, skriven av Erik Blomberg;


Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor,
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Jag avskyr verkligen när folk frågar mig: Vad såg du egentligen i honom?
Tre pojkvänner har jag haft, tre killar som lämnat olika djupa spår i mig. Tre förhållanden som alla haft gott och ont i sig. De har alla intagit ex-positionen, de tillhör alla något som en gång var, och har alla tre en gång spelat en stor roll i mitt liv. När jag så får frågan, den enligt mig fräcka och otrevliga: Vad såg du i honom egentligen? så blir jag alltid irriterad. Det innebär att jag måste gå tillbaka i minnet till en period då jag var nyförälskad och dels återuppleva något jag kanske inte vill tänka på, dels ifrågasätta känslorna jag hade då, analysera och kategorisera dem. Jag måste försvara både mig själv och killen jag var ihop med. Det är så nedvärderande! Vad såg du i honom är en så kritisk fråga, en fråga med avsmak, och jag tycker faktiskt personen som frågar, oavsett vem det är, inte har och med det att göra.
Sedan blir jag alltid lite ledsen när någon ställer en sådan fråga, för jag tyckte verkligen om de här killarna, och vad jag upplevde med dem är något som jag bär inom mig. Min "dåliga" smak, som frågan antyder att jag har, har trots allt (hör och häpna) gett mig mycket fint som jag inte skulle vilja välja bort.
Så tänk dig lite för, innan du ställer en sådan här fråga. Jag tror det är fler än jag som skulle ta illa upp.

Nio dagar kvar. Jag har nog aldrig längtat så mycket till en skolavslutning. Inte för att jag har så mycket att se fram emot då, utan för att jag äntligen kommer få slippa. Andra ring har nog varit det värsta året i mitt liv. Fast å andra sidan, 9an var en enda lång mardröm så de två åren tävlar väl om förstaplatsen.
Inte för att jag inte har lärt mig mycket i år. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att ensam visst inte är stark, ensam är svag, så svag...
Jag har lärt mig att det man tar som mest för givet, kan trampa sönder en och gå. Jag har lärt mig vad falskhet är, vad som döljer sig bakom påklistrade leenden. Jag har lärt känna det som vandrat bakom min rygg, hur ont ord kan göra. Er kyla blev min bitterhet.

Det här året är jag förloraren. Jag har förlorat mycket av det jag en gång satte högst värde på i mitt liv, och det finns inga ljusa utsikter till att jag kan vinna tillbaka det.

Jag har lärt mig vad tacksamhet är, för jag har tvingats inse hur tacksam jag är för det jag har kvar. Jag har lärt mig att ta hand om det jag har kärt, jag har lärt känna rädslan för att förlora också det.

Ja, mycket har tagits ifrån mig, men jag har också fått något. En vän, en klippa jag inte ens kan sätta värde på. Som velat röra vid mig då jag varit som trasigast och mest motbjudande. Som velat veta av mig när resten vände ryggen åt mig. Som stått ut med min sorg och förtvivlan. Som hjälpt mig att orka överleva.
Du lärde mig vad riktig vänskap är. Tack.

Man vill helst tänka på sin lärare som lärare. En person som bara existerar i skolan, i skolkorridorerna, framför whiteboarden. Därför kan det kännas som en obehaglig påminnelse när man ser sin lärare gå med fyllda icakassar eller kyssandes sin pojkvän - just det, de har ju också ett liv, precis som jag.
Ändå kände jag inget obehag när min lärare satt och grät framför mig. Skolan var låst, alla hade stuckit hem, det var bara vi där och en av oss grät. En lärare, en elev, så kunde man se det. Men nej, jag såg henne inte som en lärare, jag såg henne som en människa, en ledsen människa som behövde prata med någon. En människa som hade kämpat länge mot livets svårigheter, utan en tröstande röst vid sin sida. Jag var glad att jag kunde vara denna någon, att jag kunde vara där och dela hennes börda. För hennes ord bär jag med mig, och jag kommer vara med henne i tankarna oavsett hur det går.

Solen strålar utanför mitt fönster, våren ler sitt vackraste leende. Och även om ljuset är underbart, en verklig källa av kraft, så kan jag inte hindra bitterheten från att komma krypande över mig som en klibbig skugga. Ända sedan jag som liten såg ugglan i Bambi föreläsa om vårens kärlekskrankar, har jag vetat att våren är kärlekens och förälskelsens årstid. Lund i denna stund kryllar av förälskade par, som vandrar över kullerstenarna hand i hand, eller sitter och gullar i gräset utanför Domkyrkan. Jag vill också. Vill vill vill. Förra våren fick jag smaka på den lyckan. Jag fick vara en av dem. Det enda jag kan trösta mig med nu, är att jag åtminstone fått ha en sådan vår. Att jag fick vara en av dem som gick hand i hand. Och jag kan trösta mig med att jag njöt. Av varje sekund. Tog vara på varje lycklig stund. Men bitterheten blir jag inte av med. Varje bevittnad kyss är ett slag i magen. Det finns en skuggig hinna mellan våren och mig. Som inte går bort. Jag vill så gärna... jag önskar...

Numera görs många bekantskaper på nätet. Att träffa någon man länge har haft kontakt med på nätet, är alltid lite läskigt. Det blir aldrig som man har tänkt sig. Det är skillnad på en person i skrift och en person i tal. Orden tycks inte fängsla på samma sätt, kommunikationen är så annorlunda. Det spelar ingen roll hur mycket man pratat i telefon, det blir ändå inte samma sak face to face. Genom åren har jag varit med om många sådana här träffar. En av dessa ledde till ett förhållande. Jag avråder från att skaffa en pojkvän på nätet. Man får en så konstig start, och när man träffas blir det inte som man tänkt sig det i huvudet. Men som sagt, jag har varit med om många sådana träffar. Jag är van. Men idag kan jag inte kontrollera det. Jag är nervös, jag kan inte plugga. Det fladdrar inom mig, hjärtat bankar. För idag är det annorlunda. Så annorlunda.