Från mitt fönster

Hon kysser en annan, och det går en skälvning genom din kropp. Något rasar i ditt inre, ja någonting går alldeles sönder. Du hade byggt en bro av förhoppningar, du trodde den skulle hålla eller så var det det där dåraktiga hoppet som försäkrade dig att den skulle göra det. Omsorgsfullt hade du byggt bron sten för sten, du hade till och med vågat gå ut på den fast en röst inom dig varnade för det. Men kärleken får en att gå, får en att trampa ner allt förnuft och logiskt tänkande − det finns bara ett mål, och det är hon. Hon som nu kysser en annan. Hon som nu raserar din bro, som störtar samman dina fasader till ruiner. Hur kunde du göra dig mödan att bygga den där bron, enbart för hennes skull? När du från början visste att det var så här det skulle sluta? Åh hur kunde du, hur kunde du? Och hur kan hon, hur kan hon, hur kan hon inte vilja ha dig, hur kan hon inte vilja vara din, hur kan hon... göra så ont?