Från mitt fönster

Solen strålar utanför mitt fönster, våren ler sitt vackraste leende. Och även om ljuset är underbart, en verklig källa av kraft, så kan jag inte hindra bitterheten från att komma krypande över mig som en klibbig skugga. Ända sedan jag som liten såg ugglan i Bambi föreläsa om vårens kärlekskrankar, har jag vetat att våren är kärlekens och förälskelsens årstid. Lund i denna stund kryllar av förälskade par, som vandrar över kullerstenarna hand i hand, eller sitter och gullar i gräset utanför Domkyrkan. Jag vill också. Vill vill vill. Förra våren fick jag smaka på den lyckan. Jag fick vara en av dem. Det enda jag kan trösta mig med nu, är att jag åtminstone fått ha en sådan vår. Att jag fick vara en av dem som gick hand i hand. Och jag kan trösta mig med att jag njöt. Av varje sekund. Tog vara på varje lycklig stund. Men bitterheten blir jag inte av med. Varje bevittnad kyss är ett slag i magen. Det finns en skuggig hinna mellan våren och mig. Som inte går bort. Jag vill så gärna... jag önskar...