Och hon återvände, med ett smakprov...!
För den som undrar, och för den som inte undrar, kan jag meddela att det går framåt med mitt projektarbete! (Skriver en antologi med noveller, dikter och texter i övrigt som ska bli bok) Det mesta skriver jag tidigt på morgonen när jag är i mitt esse. Min redaktör (och ömma moder) granskar det jag skrivit, kommer med synpunkter (som jag ofta ignorerar) och sen hamnar de i min färdig-mapp.
Alla mina karaktärer saknar identitet, ansikte, namn. De är män och kvinnor i alla åldrar − vanliga vardagliga människor.
Ni ska få ett smakprov. Helt färdig är den väl inte, jag kommer fila på den in i det sista. Om ni har åsikter, kritik eller förslag på ändringar, kommentera på! Eller om ni tycker den är bra som den är. Den heter:
Regnet saltar inte sina tårar
Ingen ser dina tårar, om du gråter i regnet.
Det var han väl medveten om, och det passade honom bra. Män ska inte gråta, och han grät aldrig heller, aldrig inför någon. Men i regnet kunde han obehindrat låta sina tårar rinna. För vem skulle kunna se, att mannen därborta, han gråter? Att han fäller tårar som ett litet barn i en stor ensam värld? Nej ingen. Ingen skulle kunna se det, och hans tårar skulle förbli dolda. Men framför allt, kunde han dölja gråten för sig själv. Det som rann längs hans kinder, som stora tunga tårar, det var regnet, regnet! Regnet använde hans kinder att gråta på, dess droppar bildade tårar på hans kind! Så låg det till, det sade han sig själv med stor säkerhet. Men se, hade du närmat dig honom med dina läppar, och kysst hans kind där under regnets tårar, hade du känt en smak av salt. Regnet saltar inte sina tårar och inte heller var det dess tårar som rann nerför hans kind, utan hans egna som han så hett förnekat. En kyss hade avslöjat dem, mer krävdes det inte. Blott en kyss, och han skulle avslöjad stå.
Vad han längtade efter en sådan kyss.
