Från mitt fönster

Det är något väldigt deprimerande över rutiner. De här små vanorna man byggt upp under åren... Ja det finns ju såklart även en trygghet i dem, man vet precis vad man ska göra, hur det ska gå till, och tillsammans utgör rutinerna en perfekt plan, för exempelvis morgonen. Men ändå, finns det någon som aldrig slås av tanken (eller nej, "slås" är fel ord, tanken kommer smygande, starkare för varje dag):

Varje dag samma sak, den ena dan än mer lik den andra.

Det är här det deprimerande kommer in. Ofta tränger man undan tanken, situationen förändras ju inte bara för att man tänker den, och livet tvingar en vidare in i nästa dag och nästa igen. Rutinerna består.

Jag kan inte säga riktigt varför, men någonting med rutinerna väckte en tidigare sovande tanke hos mig. Mitt i kedjan av dem i morse dök tanken upp i mitt huvud, alldeles klar:

Det här är inte min tid.

Jag är inte 18 år, jag känner mig inte hemma i den här åldern. Känner mig inte hemma i dessa rutiner. Det känns som om jag hamnat mellan två dimensioner, på en plats jag inte hör hemma. Ena foten i båten, och andra foten på bryggan. Var hör jag hemma? Hör jag hemma i tiden som flytt, är min plats kvar på bryggan? Eller hör jag hemma i tiden jag ännu inte färdats med, är min plats där i båten? Jag vet bara, att jag har hamnat fel. Det här är inte min tid. Inte min tid att vara, tänka och vistas i.
Det är en otäck känsla.