Från mitt fönster

Man vill helst tänka på sin lärare som lärare. En person som bara existerar i skolan, i skolkorridorerna, framför whiteboarden. Därför kan det kännas som en obehaglig påminnelse när man ser sin lärare gå med fyllda icakassar eller kyssandes sin pojkvän - just det, de har ju också ett liv, precis som jag.
Ändå kände jag inget obehag när min lärare satt och grät framför mig. Skolan var låst, alla hade stuckit hem, det var bara vi där och en av oss grät. En lärare, en elev, så kunde man se det. Men nej, jag såg henne inte som en lärare, jag såg henne som en människa, en ledsen människa som behövde prata med någon. En människa som hade kämpat länge mot livets svårigheter, utan en tröstande röst vid sin sida. Jag var glad att jag kunde vara denna någon, att jag kunde vara där och dela hennes börda. För hennes ord bär jag med mig, och jag kommer vara med henne i tankarna oavsett hur det går.