Från mitt fönster

Ibland undrar jag så vad andra runt omkring mig tänker på, vad som verkligen rör sig i deras huvuden. Speciellt i skolan. För någon vecka sen fick jag hemskickad en antologi med dikter, noveller och andra alster som jag och andra skolkamrater skrivit på Litterär gestaltning-lektionerna förra terminen.
Jag tycker den är värdefull. Att bläddra i den, och läsa alla andras texter... det gav en verklig inblick i hur de tänker, hur de är. Det var som att se bortom deras ansikten, deras fasader... Jag vet ju själv hur jag som oftast skickar ett skal till skolan och stannar hemma själv. Så frånvarande är jag, att jag knappt minns vad jag gjort under dagarna. Det kom liksom till en punkt då jag gav upp att fortsätta anstränga mig, att ständigt brottas med omgivningens ointresse, det blev för jobbigt. Så varje gång jag går igenom portarna, gröper jag ur mig själv, och det är ett tomt skal som sätter nyckeln i skåpsdörren.
Det sitter liksom i de gula tegelväggarna, den där överväldigande makten, som suger ur alla krafter ur en, som gör det omöjligt att lyckas... ack ångest. Vad jag längtar därifrån...
Men när jag läser vad de andra skrivit, och ser hur mycket tankar som rymmer sig i dem, då undrar jag om de inte känner just samma sak, om det kanske är så att jag med mitt skal, vandrar runt bland en massa andra skal.