Från mitt fönster

Åh vad människor kan förändras. Ibland undrar man var personerna man brukade känna tog vägen. När man ser på dem, skymtar man bara en strimma av det gamla vanliga. Det är klart, alla förändras, så är det bara, och tonåren är väl den fas i livet då man förändras mest. Ändå kan jag känna den här oändliga sorgen, när jag märker att någon man känt sådär länge inte alls är densamma mera.
Åh, hur roligt hade inte vi tillsammans! Hur många skratt delade vi inte över otaliga cafébord? Vart tog allt det där vägen, var har det gömt sig, det förflutna? Bitarna i pusslet passar inte längre, några bitar fattas, eller så har för många bitar trasats sönder. Jag misstänker att det är dina bitar det har med att göra. Hur gärna skulle jag inte vilja ge dig av mina bitar, de kanske är lite skeva och inte helt perfekta, men de skulle fortfarande passa, det är jag säker på. Men du vill inte ta emot dem, du vänder ditt huvud bort. Din blick är långt borta, jag är sedan länge ur fokus. Ditt leende är trasigt, ditt självförtroende är sönder och ditt gamla jag är borta. Och jag sörjer.