Från mitt fönster

Det var efter några veckor in på terminen som jag gav upp det hela. Jag bara bestämde mig: Nu ger jag upp. Det är som det är och jag kan inget annat än acceptera det. Hur mycket jag än skulle knacka på dörren, skulle den inte öppnas. Den var som gjord i betong, döv för mina knackningar, det var lönlöst, och nu tillät jag mig inse det. På något sätt gav det mig ändå någon form av frid, som att jag äntligen kunde röra mig vidare och sluta bry mig om det.

Vissa misstag lär man sig så mycket av att man i princip inte har råd att ångra dem. Så tänker jag nu när jag ser tillbaka på alla dessa månader. Ändå viskar en röst inom mig vissa nätter; tänk om. Tänk om det inte blivit som det blev... Tänk om det gick att ändra.




Ja visst finns det ånger
i misstagets skugga
Först dold och stilla
sen börjar den hugga

Ja visst finns den där
det kan ej förnekas
När den sprider sitt gift
kan misstag ej blekas

Hårt biter ångern
en svikare till vän
Om nåd och om förlåtelse
ber naket svikaren

Men vad är en svikares ånger
i den sviknas hand
när såret är så öppet,
vad hjälper ångerns brand?

Ett misstag! Ett misstag!
Så lätt att begå!
Men kan det ej förlåtas
var tar ångern vägen då?

I misstagets skugga
den evigt förtär
ångern, den giftigt bittra
ja visst finns den där