Sjunga till mörkret
Idag på psykologin delade läraren ut en text där en kvinna berättar hur hon som 18-åring råkade ut för en cykelolycka som resulterade i förlamning i stora delar av kroppen och som gjorde henne rullstolsbunden för resten av livet. Hennes detaljerade beskrivningar av olyckan fick mig att känna rent illamående, men än hemskare var nog hennes beskrivningar av de första veckorna då hon kämpade med att vänja sig vid sitt nya, förändrade liv. Det var en rejäl tankeställare.
Vi är alla så inrotade i tanken "Det där händer aldrig mig", och ofta ger vi oss inte ens tid att tänka "Det där händer aldrig mig" − så pass övertygade är vi att olyckan inte kommer hända oss. Och det är väl helt naturligt! Det ligger utanför vår föreställningsförmåga att livet skulle kunna ta en sådan vändning, det går ju inte att tänka sig. Säkert hade hon också tänkt "Det där händer aldrig mig", och ändå blev hon personen det hände.
En barndomsbekant till mig, också 18 år, råkade i våras ut för en allvarlig olycka, som dock inte fick lika förödande konsekvenser. Hon såg sig inte för när hon var ute i mörkret och föll 4 meter rakt ner på en betongplatta. Hennes smala lycka var att hon landade som hon gjorde. Hon överlevde, men krossade knät på flera ställen. Länge fick hon ligga på sjukhus och hon kommer kanske aldrig kunna gå bra igen.
Detta fick mig att vilja återuppta projektet mamma och jag påbörjat − att sätta ihop en repertoar för instrument och sång och uppträda på sjukhus och vårdhem. Jag tror det skulle vara uppskattat. Jag har gjort det en gång förut, med min klass när jag var tio år. Vi framförde en musikal inför svårt sjuka barn, en del i vår ålder. När jag tänker på det nu, åtta år senare, inser jag hur fel det var. Jag minns att jag mådde dåligt av det, att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Där fanns barn i sjukhuskläder, med rakade huvuden, bundna till små vagnar med droppåsar. Och där stod vi i färgglada kläder, glatt dansandes och sjungandes.
Kontrasten mellan de friska, glada barnen och de svårt sjuka, sorgsna och rentav hopp-lösa barnen var för stor.
Sudda bort din sura min! Glöm bort nu dina sorger och besvär! Se på oss och lär!
Det var som att sjunga till det döva, djupa mörkret.
Vi är alla så inrotade i tanken "Det där händer aldrig mig", och ofta ger vi oss inte ens tid att tänka "Det där händer aldrig mig" − så pass övertygade är vi att olyckan inte kommer hända oss. Och det är väl helt naturligt! Det ligger utanför vår föreställningsförmåga att livet skulle kunna ta en sådan vändning, det går ju inte att tänka sig. Säkert hade hon också tänkt "Det där händer aldrig mig", och ändå blev hon personen det hände.
En barndomsbekant till mig, också 18 år, råkade i våras ut för en allvarlig olycka, som dock inte fick lika förödande konsekvenser. Hon såg sig inte för när hon var ute i mörkret och föll 4 meter rakt ner på en betongplatta. Hennes smala lycka var att hon landade som hon gjorde. Hon överlevde, men krossade knät på flera ställen. Länge fick hon ligga på sjukhus och hon kommer kanske aldrig kunna gå bra igen.
Detta fick mig att vilja återuppta projektet mamma och jag påbörjat − att sätta ihop en repertoar för instrument och sång och uppträda på sjukhus och vårdhem. Jag tror det skulle vara uppskattat. Jag har gjort det en gång förut, med min klass när jag var tio år. Vi framförde en musikal inför svårt sjuka barn, en del i vår ålder. När jag tänker på det nu, åtta år senare, inser jag hur fel det var. Jag minns att jag mådde dåligt av det, att jag inte visste var jag skulle fästa blicken. Där fanns barn i sjukhuskläder, med rakade huvuden, bundna till små vagnar med droppåsar. Och där stod vi i färgglada kläder, glatt dansandes och sjungandes.
Kontrasten mellan de friska, glada barnen och de svårt sjuka, sorgsna och rentav hopp-lösa barnen var för stor.
Sudda bort din sura min! Glöm bort nu dina sorger och besvär! Se på oss och lär!
Det var som att sjunga till det döva, djupa mörkret.
Kommentarer
Trackback
