Från mitt fönster

Nio dagar kvar. Jag har nog aldrig längtat så mycket till en skolavslutning. Inte för att jag har så mycket att se fram emot då, utan för att jag äntligen kommer få slippa. Andra ring har nog varit det värsta året i mitt liv. Fast å andra sidan, 9an var en enda lång mardröm så de två åren tävlar väl om förstaplatsen.
Inte för att jag inte har lärt mig mycket i år. Jag har lärt mig massor. Jag har lärt mig att ensam visst inte är stark, ensam är svag, så svag...
Jag har lärt mig att det man tar som mest för givet, kan trampa sönder en och gå. Jag har lärt mig vad falskhet är, vad som döljer sig bakom påklistrade leenden. Jag har lärt känna det som vandrat bakom min rygg, hur ont ord kan göra. Er kyla blev min bitterhet.

Det här året är jag förloraren. Jag har förlorat mycket av det jag en gång satte högst värde på i mitt liv, och det finns inga ljusa utsikter till att jag kan vinna tillbaka det.

Jag har lärt mig vad tacksamhet är, för jag har tvingats inse hur tacksam jag är för det jag har kvar. Jag har lärt mig att ta hand om det jag har kärt, jag har lärt känna rädslan för att förlora också det.

Ja, mycket har tagits ifrån mig, men jag har också fått något. En vän, en klippa jag inte ens kan sätta värde på. Som velat röra vid mig då jag varit som trasigast och mest motbjudande. Som velat veta av mig när resten vände ryggen åt mig. Som stått ut med min sorg och förtvivlan. Som hjälpt mig att orka överleva.
Du lärde mig vad riktig vänskap är. Tack.