Från mitt fönster

Jag har fått höra att jag har slutat skriva. Ni skulle bara veta, jag har aldrig skrivit så här mycket i hela mitt liv. Jag har kastat ur mig långa brev (som aldrig skickats), vrålat ut dikter, hamrat med ord. Du skulle bara veta vilken inspiration du ger mig. Jag kommer inte att börja skriva här så som jag har gjort förut, för att jag inte vill dela mina tankar med en viss någon längre. Det blir detta inlägg, denna dag. En dag då jag har knäckt oändliga mängder pistagenötter, blivit uppmanad av en främling att gråta, (vilket jag skakade nekande på huvudet åt), nästan förolyckats på bilväg i akut spöregn, och sist på dagen hållit i en nyanländ bok med en liten post it-lapp fastklistrad på pärmen; "ditt leende är målet, du är en gudinna".

Och jag ler, för en sekund, mitt första leende på dagar, veckor. Av den lilla omtanken, sänd tvärs över Sverige, av en främling som anat mina sorger och som bara vill få mig att le.