Från mitt fönster

Jag är fruktansvärt pigg för att vara vid denna tiden. Har precis tillbringat de senaste timmarna i tv-rummet, tittandes på the Hunger Games med en nervkittlig Julie vid min sida. Det är full effekt på den tjejen! :)

 

I morgon kommer skolan att invaderas av 150 före detta elever på Grundtvigs. Det kommer att bli fullt hus, och glögg har jag förstått.

 

Nu är det precis en månad tills att det hela är slut. Känns kluvet. För just nu är det bara väldigt skönt att få vara hemifrån, i en trygg bubbla där man både kan slappna av och tänka över saker och ting.

Var och pratade med skolans studievägledare. Det börjar ju bli dags att välja väg i livet. Så grymt att lägga ett sådant val på en ung person, det är ju först när man är äldre och har mer vett i skallen som man vet man skulle ha valt. Men det syon sa var att jag inte kan veta var jag hamnar. Jag kan ha hela vägen utstakat för mig eller bara en meter, det spelar ingen roll. Jag kommer dit jag tar mig, dit livet vill ha mig. Att välja är bara att kliva ut på en väg, vilken som. Den kanske förgrenar sig, den kanske inte gör det. Hur som helst kommer jag att komma fram.

 

Mörkret har redan lagt sig utanför mitt fönster. Idag kom första frosten, en av vinterns största skönheter. 

Idag kan jag inte säga att jag längtar hem. Jag längtar ingenstans.

 

 

Klart man säger att det är bra när folk frågar. Att man stormtrivs. För det är ju inte osant, och det går snabbt att ha som svar när frågorna strömmar till en under en kallpratsfest. Men det är lite så att när jag är hemma så trivs jag jättebra här, och när jag är här så trivs jag jättebra hemma. Varför ska det vara så tudelat? För att det är olika världar? Men vilken hör jag egentligen hemma i?

 

Det finns saker jag gillar mycket här.

När någon har tänt brasan i kaminen i uppehållsrummet.

När solen strömmar genom ekarna i vår trädgårdspark.

Att se film tillsammans under täcken och filtar. 

Frukostbuffén.

De kompetenta, underbara och undervisningsälskande lärarna.

Kulturevenemangen som skolan ordnar, bl a festival, konserter i Köpenhamn, bio mm.

De satsiga temahelgerna där samtliga på skolan involveras och engageras.

Promenaderna in till stan med Julie och Bine.

Att hänga med de amerikanska studenterna som också bor på skolan.

Att jamma med bandet.

Att utmana sig själv i mångt och mycket. Tänk att jag har vågat mig på att välja filmproduktion som huvudämne! Jag som inte kan någonting.

Mitt alldeles, alldeles underbara rum.

Kulturstorsdagskvällarna när skolan bjuder hit olika band.

Det faktum att vi har en egen bar på skolan som vi elever har hand om.

Att jag kan gå i tofflor till en lektion.

De goda sopporna som serveras till varje lunch. Och det nybakade brödet som kockarna här ordnar varje dag.

Att ständigt bli bättre på danska. Och även engelska med de underbara amerikanerna.

Den ständiga kreativiteten med musik, film och foto.

Känslan att jag gör något som jag aldrig har vågat göra förut.

 

 

Jag kommer sakna det hela massor. Ändå får jag skärpa mig för att leva i nuet. Jag har sex veckor kvar att göra det på.

 

Tåget mot Hilleröd går 06:49. Det väntar redan på perrongen. Jag springer sista biten för att hinna med, förlorar min pojkvän på vägen eftersom han pga en missuppfattning inte har förstått att vi skulle med samma tåg. Meningen var att vi skulle få tio minuter extra innan han klev av i Malmö och jag fortsatte mot Danmark. Nu blev det inte så. Och kanske var det lika bra. För om han varit med hade vi troligtvis gått längre in i vagnen och valt ut ett par tvåsätesplatser, så att vi kunde vara för oss själva i de där tio minuterna. 

Nu sätter jag mig istället på första bästa plats i en fyrasätesgruppering med bord. Kvinnan bredvid mig ska kliva av, och jag tar hennes plats vid fönstret. I Malmö stiger en tjej i min ålder på, sätter sig mittemot mig. Tågvärden kommer för att kolla biljetter, scanna av kort. Tjejen har inget kort. Hon har tappat bort det på vägen hit och det var ett periodkort värt 2000 kronor, alldeles nytt, och hon är på väg till sitt nya jobb som hon förlorar om hon inte dyker upp, och hon har inte råd att förlora det, än mindre köpa en kontantbiljett till Köpenhamn där hon jobbar. Hennes röst bryts av gråt, hon torkar bort några snabba tårar som tvingar sig på medan hon förklarar. Tågvärden är sympatisk, han är på hennes sida, tar hennes personnummer, råder henne att kolla igenom sin väska en gång till, och går sedan vidare.

Ingen säger något runt omkring. Jag öppnar min väska, skymtar det nya näsdukspaketet som jag samma morgon hade tagit hemma med en känsla av att det kunde vara bra att ha. En sekund tittar jag bara på paketet. Borde jag verkligen? Hon kanske tycker att jag tränger mig på. Men sedan tänker jag att om jag vore i hennes situation skulle jag också ha varit helt knäckt och alldeles säkert gråtit, och då hade jag velat känna av lite medmänsklighet. Med den tanken räcker jag henne paketet. Hon ler snabbt, tackar. Tar en näsduk, torkar sina ögon med den, knycklar ihop den i handen. Vi börjar prata. Om hennes kort, hennes jobb, min folkhögskola, soluppgången. Resan går fort, plötsligt är vi i Köpenhamn och vi kliver av. Innan vi skiljs åt sträcker hon ut sin hand. Hennes handslag är fast och varmt. Hon strålar.

"Tack så mycket. Du gjorde min dag."

Och med de orden beger jag mig vidare, fjäderlätt, med ett stort leende på läpparna. Plötsligt var det värt att stiga upp klockan sex, det var värt att min pojkvän inte kom med tåget. Och på tal om värde, sist och inte minst; underskatta aldrig ett näsdukspakets värde, än mindre en smula medmänsklighet.

Så började det. Med en inbjudan till en fortsättning var så stark att den inte gick att motstå. Nu har ett år gått sedan denna underbara person lämnade dessa rader till mig. Och det har varit underbart enda sedan dess! <3

 

 

 

I fredags höll vi som haft musik som ämne konsert. Vi spelade ett härligt gäng låtar av Bon Iver, Red Hot Chili Peppers, Teitur och faktiskt Kent (woho!). Jag spelade keyboard och lade stämmor. Har saknat att spela i band ända sedan jag gick ut nian och musikklassen. Nu är det dags att välja nya ämnen. Ingenting är spikat, men det lutar år filmproduktion, sociologi, moderna filmklassiker, internationell politik och fortsatt musik.
Börjar längta hem när jag tänker på allt som väntar på mig därhemma, men då hjälper det ju förstås att få besök av fina mamma som lade allting för handen och kom hit i helgen, lagom till min konsert.

När man ser på de här bilderna tänker man på hur mycket man också kommer att sakna att vara här, alla människor från olika platser. Särskilt kommer jag sakna mina kära vänner från Amerika, som också bor på skolan under sina studier i Köpenhamn. Nedan en bild på mig, Emma från Norge och Hannah från Nebraska, USA. Och så bilder från konserten.

 

 

 

 

 

 

Det är så himla härligt när ens fotolärare (som också är yrkesfotograf) tittar på ens bilder och säger: "Det där var en bra bild! Skitbra!" Man växer lite inombords. När jag började fotokursen här på skolan kände jag mig mycket liten och okunnig. Vi var en liten grupp på sammanlagt 7 personer och majoriteten av de andra hade extremt höga ambitioner. Yrkesdrömmar och populära utbildningar de ville komma in på i fotojournalik och design. Långvarigt hårt slit och svåra auditions bakom sig. De flesta hade sina egna, högavancerade kameror med, och där satt jag med min lilla kompaktkamera, endast hobbyfotograf som ännu var relativt ny på manuell fotografering. 

De första gångerna jag skulle visa upp mina bilder och mina lösningar på veckans uppgifter, var jag så nervös att jag inte kunde sitta still. Särskilt när man fick se de andras grymma bilder först och satt och väntade på sin tur och försökte avgöra om man verkligen höll en acceptabel nivå. Men det gick bra. Och bättre och bättre. Jag fick beröm. Jag tror de ser mig som en slags underdog som kämpar på. Å andra sidan kanske vi alla är det. Det är i alla fall så skönt att få upprättelse och bekräftelse på att man duger, och känna att man förbättras. Inte bara rent tekniskt, utan även mentalt - ens fotografiska mentalitet, förmågan att se fotografiska möjligheter i den vanliga världen.

Nu är första halvan av terminen snart slut, och det blir dags att välja nya ämnen. Antagligen kommer jag inte att kunna fortsätta med fotokursen. Men jag är spänd på vad mer det finns att utforska hos mig.

1. Hur länge kommer jag att vara ung?

2. Är detta en värdefull tid som jag borde ta vara på bättre? Det här med att vara 21 och vara på folkhögskola, ha tid att tänka och skriva, att vara smal och ha långt tjockt hår, vara en relativt oförstörd ungdom som inte vet någonting om sin framtid?

3. Varför upplever jag de flesta runt omkring mig som så mycket yngre och omognare? Kan man vara mentalt äldre än andra i samma ålder, och hur kan det komma sig i så fall?

4. Hur ett år kunde så fruktansvärt fort. Så fort att det skrämmer mig, så fort som om det bara varit en ögonblinkning. Är det härifrån allting kommer att gå fortare och fortare tills man är gammal och grå? Efter nästa ögonblinkning kanske jag redan är där.

5. Var alla jag brukade prata med har tagit vägen.

6. Inspirationen jag får genom att bara vara här, och läsa olika alster och se bilder som ger mig själaföda.

7. Saker och människor jag saknar i Lund.

8. När var hur jag bör söka lägenhet i Lund.

9. Min kör som har konsterter utan mig.

10. Choklad, som njutning och tröst och glädje under de kommande höstmånaderna.

Om exakt sju timmar kommer hela Grundtvigs folkhögskola att förflyttas 100 år tillbaka i tiden. Inga mobiltelefoner, ingen elektronik. Långärmade klänningar och pryda frisyrer. Gammeldags vardagssysslor. Ett helt dygn. Bara för att.

 

Jag gillar min skola mer och mer.

 

 

Idag har jag varit på folkhögskolan i en månad. En fjärdedel av mitt uppehåll här. Wow. Det har hänt så mycket under dessa veckor att det känns som en hel evighet. Men det börjar kännas att jag har varit hemifrån länge. Lund är och förblir mitt riktiga hem, det är så konstigt att inte få uppleva hösten där. Jag undrar om någon ens märker att jag saknas.

 

Själv har jag börjat inse hur mycket det betyder för mig att vara här. Det är nyttigt för mig att både vara social och kreativ non stop. Jag har fått tillbaka inspiration som länge har varit borta. Det låter kanske klyschigt, men jag får också tid över att fundera, över vem jag är och vad jag vill. Jag tänker mycket på min egen ungdom och vad den betyder för mig. Huruvida jag är rädd för att mista den. Jag vet att det kommer att ske förr eller senare, därför är jag extra glad över att få vara här och uppleva den till fullo. Verkligen få tillfälle att känna att jag är i nuet, i min ungdom. 

 

Och jag har inte gått upp ett gram i vikt än, som alla sa att jag definitivt skulle göra. Woho! :)

Nästa vecka får jag äntligen komma hem, det ska bli så skönt - även om helgen snabbt fylls av planer. Snart kommer lite bilder från Polen. Sköt om er.

Kan inte fatta att tre veckor har gått, det är verkligen en märklig känsla. I morgon åker vi till Polen. Mitt rum är nästan helt nedmonterat och nedpackat, så när som på min dator och bilderna på min anslagstavla. Hårt att städa en hel dag när det var fest dagen innan, men jag kommer också att sova riktigt gott i natt.

 

Mina ögon var gröna igår. Det skar sig bra med min röda klänning. Jag har lärt mig så mycket om foto under de här veckorna. Vad en bild verkligen kan förmedla. Ett ansiktes nakenhet, hur man lyfter fram en skörbarhet genom att fånga ett uttryck. Att det inte alltid är det vackraste när man ler. Utan när man bara är.

 

 

 

Det börjar bli kallt här på grundtvigs. Kylan sipprar inom genom de dåligt tätade fönstren, och genom den ständigt vidöppna dörren som rökarna alltid glömmer att stänga efter sig när de går ut. Hösten är verkligen här nu. Men det är faktiskt rätt mysigt. Höst betyder stora varma tröjor (som jag äntligen har hämtat hit nu hemifrån), och stora mängder av te. Igår samlade vi ihop våra täcken och kuddar och kröp i upp i filmsofforna för att se på the Breakfast club, en god 80-talsfilm som jag missat att se. Nästa film blir the Boat that rocked, så det kan nästan inte bli bättre. Det enda som känns lite surt är att vi i morgon måste börja montera ner våra rum, packa ihop allt i svarta plastsäckar och stuva in i förvaringsrum. Våra rum ska nämligen hyras ut till tillfälliga elever under veckan då vi är i Polen. Vi får helt enkelt trösta oss med att vi ska dit, till de vackra bergen och till det vackra Krakow som man inte kan få nog av. Nedan några bilder från nationalparken Pieniny i södra Polen, som vi kommer att vandra i i fyra dagar.

 

 

 

Då var man "hemma" igen, efter att ha varit hemma i mitt första hem. Två gånger denna helg, när jag var i Lund på visit, slank ordet "hemma" ut, avsett för folkhögskolan. Och ändå har jag bara varit här i 12 dagar. Tänk hur det ska bli om fyra månader.

Att vara tillbaka i Lund för ett ögonblick var en oerhört märklig känsla. Som om jag var på besök i verkligheten, på semester från drömlivet i Danmark, som i sig tycktes vara så avlägset att jag tvivlade på att det någonsin hade existerat. Tiden ville visst slå rekord i att flyga iväg, just som jag äntligen fick vara i min älsklings armar igen. Det var det allra hårdaste - att skiljas från honom ännu en gång. Sådant vänjer man sig aldrig vid. Abstinens. Regnet öser ner stämningsfullt över båda mina världar. Och jag kollar på bilder från helgen. <3

 

 

 

Dagarna går så fort här! Kan inte fatta att jag redan ska hem på visit i övermorgon. Har bara varit här i tio dagar, men det känns som en hel evighet. Tack vare skype har jag också undgått hemlängtan, och trivs riktigt bra här. Men det ska ändå bli skönt att komma hem och bara slappa. Lärarna engagerar oss för fullt med svåra läxor och fritidsaktiviteter. I morgon blir det t ex torsdagscafé, vilket innebär att vår lilla egna bar öppnar. 

Förutom fotokursen, där vi arbetar med att ta porträtt av andra, har jag också musik, där vi för närvarande spelar Red Hot Chili Peppers låt Scar tissue, och Bon Ivers Holocene - så mysig. Det är så himla kul att umgås med människor som älskar musik, och att få spela tillsammans med dem i ett band, något som jag inte gjort på flera år. 

 

En del av mig kan fortfarande inte fatta att jag vågade ta det här steget. Jag hoppas att det kommer leda till att jag vågar göra mer sådana här saker i framtiden, nu när jag har överträffat mig själv.

Jag har blivit ombedd att uppdatera min blogg. Man kan ju inte bara flytta och sen inte berätta hur det har gått, fy skam. 

Men var ska man börja? Kanske vid dagarna då jag monterade ner mitt hem och stuvade in mina ägodelar i väskor. Eller den grymma känslan av overklighet när man klev in i bilen på väg mot sitt nya hem, och såg sitt gamla försvinna genom ett vindrutefönster. När tårarna trängde sig på vid avskedet, eller första gången jag såg mitt nya rum. Eller så skippar man bara allt det där och går vidare på hur kul veckan har varit, hur trött man stupat i säng om kvällarna pga dagens alla intryck. Hur det har varit att producera film, författa på danska, tala danska och tala ännu mer, och få frågan "är du från färöarna?" tillsammas med reaktionen "Är du svensk? Det hade jag inte märkt, du talar ju så bra danska" några gånger per dag. Hur det har varit att jamma med mitt nya band, att sjunga kör varje morgon och kväll, att ideligen utsättas för passiv rökning av den tredjedel elever som bolmar här.... Jag berättar helt enkelt via några bilder.

 

Endast en vecka kvar nu. Allt kändes bra när det hela låg på betryggande avstånd tidsmässigt. Allra bäst kändes det när jag precis hade fattat beslutet; jag flyttar till Danmark och går på folkhögskola under en termin. Men ju mer tidsavståndet minskade, desto mer växte nervositeten och kommer väl att peaka någon gång under kommande vecka. Mitt rum är ett enda kaos av halvpackade lådor, kläder som rensats ut och saker jag ska ha med mig lite huller om buller. Jag lägger mig på min sköna säng och känner mig starkt motvillig till att lämna den åt en annan, för att själv sova på en långtifrån lika skön säng på andra sidan sundet. På skrivbordet ligger en hög med nyframkallade bilder som ska sättas upp på anslagstavlan i mitt nya rum. Bredvid dem ligger en anteckningsbok med att-göra-listor som ständigt växer. En sockerlåda står bredvid sängen, den ska bli min bokhylla i Danmark, i brist på annat. Häromdagen skaffade jag mig lite vuxenpoäng och köpte en färgglad trasmatta på Lagerhaus som jag släpade hem tillsammans med Paul. 

 

Vid den här tiden nästa vecka kommer min familj att ha lastat ut mina ägodelar och burit upp dem till mitt nya rum, druckit lite kaffe och gått på en rundvisning, och sedan, efter kl 17, åkt iväg igen, hem till Sverige. Det är så hårt att slitas mellan det som är nytt och spännande, och det som är gammalt, kärt och tryggt. Men jag kommer ju tillbaka. Säkert lite gladare, lite rikare och lite mer dansk.

Idag är en riktigt bra dag. Min Happyhappy-lista på spotify spelas för full rulle. Jag har precis insett att jag börjar få tillbaka min underbart bra ämnesomsättning som varit borta i 4 år sedan jag började bli sjuk. Efter ett års medicinerig med rätt nivå levaxin är jag as good as new, och mina 15-årskläder sitter som de satt förr. Jag firar med glada låtar och pussar på min Paul som under hela året troget har hävdat att jag har varit pinnsmal, men först nu kan jag tro honom. Det är ju trots allt det som är så bäst, att ha en pojkvän som är sådan att han bara inte ger sig för att han verkligen tycker att jag är vacker, och då blir jag ju så vacker som jag någonsin kan bli.

Här är vi två, ett grymt bra team:

 

I övermorgon lämnar jag det soliga sommarlandet och beger mig hemåt. Förfärligt mycket ska ordnas innan min flytt till Danmark den 25. Jag hinner knappt tänka på att vara nervös, och tur är väl det, för annars skulle nog allt koka över. Men när jag tänker på att det bara är tre veckor kvar (inte ens det!) så blir jag ändå rätt så rejält nervös. Att leva på ett annat språk. Visserligen ett språk jag har talat sedan jag började tala överhuvudtaget. Men orden kommer ändå långsammare än på svenska, och är kanske inte helt korrekta. Meningsbyggnaderna trasslar till sig ibland, och stavningen ska vi inte ens tala om. Men jag lär mig förhoppningsvis. Även om allt annat går bet under de kommande fem månaderna så kommer jag oundvikligen att förbättra min danska. Det får kosta en del saknad och hemlängtan.