Från mitt fönster

Nu närmar det sig. I morgon fyller jag 21. Det känns speciellt. För sedan jag var liten har 21 av någon oförklarlig anledning varit den magiska siffran för mig, den perfekta åldern. Som om jag känt på mig att något fantastiskt kommer att ske under detta år. Så här dagen innan känner jag mig inte lika säker. Jag känner mig inte som 21, känner inte att jag är i den perfekta åldern där ungdomen blommar ut. Dock tror jag att mitt år som 21 kommer att bli ett riktigt bra år - jag flyttar till Danmark under hösten, och under våren är det lundakarneval. Det är brabäddade förutsättningar, om man säger så. Mitt år som 20 kommer i och för sig vara svårslaget, med tanke på att jag lärde känna en underbar person som fått en minst sagt viktig plats i mitt liv - min pojkvän. :) Att han dessutom kommer att vara med och fira mig i morgon, tillsammans med hela familjen + släkten ute på det sommarsoliga landet utanför Stockholm, är den bästa presenten någonsin! Ett bra startskott för 21! Wiihi!

Eftersom jag i sista stund gav upp mina arbetsplaner i höst för att istället studera i Danmark, blev det så att jag plötsligt stod i behov av sommarjobb. Till min glädje dök det upp en artikel i Sydsvenskan om att Sus skulle anställa ungdomar för att underlätta för personalen. Ungdomarna behövde inte ha någon tidigare erfarenhet av vården. Perfekt, tänkte jag, och satte mig för att ringa runt. Jag ringde till sjukhusväxeln för att ta reda på var jag kunde vända mig. Jag fick ett par nummer, som jag ringde till. Inget svar på flera av dem, men en svarade och förklarade att jag kommit till vuxenpsykiatrin. Personen gav mig sedan ytterligare två nummer som båda ledde till en telefonsvarare som berättade att linjen skulle öppnas kl 8 på måndag, den 10 juni. I artikeln stod det att "beslut tas den 10 juni", så jag var övertygad om att jag hade fått rätt nummer och var på hugget att ringa kl 8 på måndagen. Det visade sig att numren fortfarande gick till vuxenpsykiatrin. Efter ännu ett samtal till växeln, och så ännu ett, blev jag kopplad till rätt person, nämligen Sus kompetensförsörjningschef Anita Andersson. "Ooh, det är fullsatt", fick jag höra till min stora besvikelse. "Det gick som tåget!!". Inte särskilt konstigt, avslöjar Sydsvenskan idag, med tanke på att Anita Andersson sett till att hennes eget barn fick plats på det där tåget, tillsammans med ett tjog andra barn till sjukhusanställda föräldrar. 

"En av sommarjobbarna är barn till en av de rekryterare som skötte anställningarna. Hur lämpligt är det?

– Jag vill inte kommentera det."

Vidare betonar Andersson att det varit "svårt att välja just dessa som vi valde". Säkert ohyggligt svårt.

Det är inte för inte som vårdförbundets ordförande Mats Runsten kallar Sus rekrytering för svågerpolitik. Man kan ju faktiskt undra vem det var som kom med den här idén att anställa ungdomar utan erfarenhet. Kanske en sjukhusanställd mamma vars tonåring klagade över att han/hon inte fått tag på något sommarjobb. Det skulle inte heller förvåna mig om damerna i växeln hade ett finger med i spelet eftersom samtliga gav mig falska nummer. Jag har sällan sökt jobb på en så hycklande arbetsplats. Sus har lyckats sjunka ännu lite djupare.

I dagens DN slår man ett slag för läsningen. Artisten Yohio intervjuas (i ett försök att främja läsning hos sina fans) och talar om sin irritation över att barn inte längre kan stava, eftersom de inte läser böcker längre. Det där känner man igen allt för väl. Eldsjälar har försökt bromsa denna litterära katastrof under årens lopp, allt eftersom varningsklockorna ringde allt starkare. Men nu behövs det både draksjälar och glödsjälar för att det ska få någon verkan. Jag har länge irriterat mig på fantasy, som hör till de böcker Yohio rekommenderar, eftersom jag tycker att den sortens genre i längden inte är speciellt lärorik i jämförelse med exempelvis Söderberg, Ingalls Wilder eller Orwell, och att unga går miste om så mycket när de bara läser fantasy. Nu inser jag att vad som helst duger. Det spelar inte så stor roll hur allmänbildande en bok är – det är nästa steg på vägen – när prio ett är att få barn att läsa överhuvudtaget. Ärligt talat har jag svårt att förstå hur man inte kan vilja läsa. Få saker slår läsningens njutning, don't get me started on that one. Inte heller förstår jag hur man inte kan vilja sträva efter att lära sig att stava och skriva – vem vill framstå som korkad? För det är så det blir, tyvärr. Den som inte kan stava betraktas per automatik som mindre intelligent, såvida personen inte lider av dyslexi, för det är en helt annan femma. Men, som det skrivs i artikeln, alla kan inte lida av dyslexi. Det finns ingen ursäkt för att så många stavar så dåligt, inget man kan gömma sig bakom.

Själv skäms jag när jag upptäcker stavfel i något jag publicerat, eller när jag är osäker på hur något stavas – då kollar jag upp det direkt. Kanske är det så illa att barnen inte ens vet att de stavar fel. Och i så fall ligger den stora skulden hos lärarna som inte rättade uppgifterna ordentligt, dvs lät bli att rätta stavfelen för att inte vara för sträng mot eleven – björntjänst! Eller föräldrarna som inte hade böcker hemma, eller inte läste högt för sina barn medan de ännu var helt små – björntjänst! 

Men jag kanske är orättvis. I skolorna jag har gått i kunde de flesta stava. Men även jag lade märke till att det började gå åt fel håll, särskilt hos killar. Själv har jag flera gånger kommit på mig själv att känna attraktion för killar som kan stava ordentligt, de få man träffar på i det allt mer minskande rättstavningssverige. Då har det gått långt. För långt.

Människor är rädda för sorg. De är rädda för att möta den, för att se den i ögonen. Vad är det som skrämmer så? Är det oförmågan, vetskapen om att ord inte räcker till? Är det själen bakom sorgen, den som skakar så? Gränsen mellan medlidande och mänsklighet är hårfin. Man vill inte trampa i sorgen, slita upp sår som kanske höll på att läka. Men även sorgen behöver beröring. Utan beröring kan ingen läka. Plocka en bukett med ord, ring på själens dörr. Sorgen kommer att öppna, men du har din bukett att sträcka fram. Den kommer att tas emot. Den kommer att göra gott.

 

 

Åh, känslan av att måste plugga när solen strålar utanför... Men blott en vecka kvar innan jag slungas ut i ovissheten. 

 

Lyssnar på Tolkien ensemble, som varit en del av min uppväxt. Nej, det är inte filmmusiken jag talar om, utan en ensemble som skapar musik kring dikterna och sångtexterna i Sagan om ringen. Resultatet är ljuv musik med otroligt duktiga sångare. Jag rekommenderar dem varmt för alla som vill nås av det vackra. 

 

 

 

Om en timme är din begravning, och jag kan inte gå. Önskar att någon ville sjunga de här raderna för dig:

 

 

 

För 6 månader sedan gav du mig ett hjärta av trä. Så litet var det att det med lätthet rymdes i din ficka. Du sträckte det mot mig över cafébordet, och jag höll det en stund i min hand. 

Nu, ett halvår senare, ligger det åter i min hand. Och jag tänker på orden som flätade ihop oss, vi som förut var två främlingar för varandra. Nu är du något av det mest självklara i mitt liv. Hur stunderna med dig har blivit till dagar och månader, ja till och med till ett halvt år är svårt att förstå. Tiden har sprungit, så som den bara gör när man har det så här bra. För du är min nära vän, den stödjande axeln och den varma armen runt mitt liv. Min klippa i lä och min följeslagare i vått och torrt. Dig har jag kär. 

Fåglarna kvittrar glatt i skymningen. Fönstret står öppet, det doftar nyfallet sommarregn. Det kunde ha varit så vackert, men syrenernas klasar är tyngda av sorg.

 

Själv sitter jag och undrar varför så många unga mår dåligt, varför så många unga väljer att sluta leva. Jag försöker förstå, men jag kan inte, klarar det inte. Det är inte meningen att unga ska dö! Det är inte meningen att de ska må så dåligt så att de inte orkar leva! Och ändå. Ändå... 

Att tjejer mår dåligt hör till allmänbildningen. Vi måste stötta tjejerna heter det. Hjälpa dem att kämpa emot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten. Det finns Tjejjouren. Det finns Tjejzonen. Det finns tjej hit och dit, men inget för killar. På studentmässan i höstas stegade jag fram till Tjejjourens bord och frågade rakt ut: finns det en jour för killar? De skrattade lite (var det så befängt?), och svarade att nej, det gjorde det inte. Men varför inte? Killar mår också dåligt. Även om fler tjejer än killar försöker ta sitt liv (som ett desperat rop på hjälp), så är det killarna som verkligen fullbordar det. Det är också killarna som inte vågar söka hjälp sägs det, kanske pga machokulturen. Men också kanske för att det finns så lite stöd där ute, så lite uppmuntran till att berätta.

Jag blir alldeles vanmäktig när jag tänker på det hela. Varför är det så tabu? Vad är det som har gjort att samhällets blickar bara vänds mot tjejer? För att killar inte förväntas må dåligt? Men deras kamp då, mot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten? Det finns. Och de dör, de väljer att dö. För att ingen ser dem, för att ingen frågar om deras ensamhet, hur de egentligen mår där under ytan.

 

Jag undrar om du hade kunnat se... hade du fortfarande funnits kvar? Hade du stannat på denna jord, i detta livet om dina ögon hade varit utan fel?

 

För mig, och säkert för många andra, var du alltid framgångssagan, solskenshistorian och tapperheten själv. Redan då vi var små och du började på vår lågstadieskola beundrade vi dig. Du höll alltid de stora siffrorna i ditt huvud och kunde svara på vad som helst. Du lärde dig att känna igen alla våra röster och frågade alltid ivrigt "vem där?" när någon av oss närmade sig dig. Du log ofta och gärna. Jag minns ditt lyckliga ansikte när du cyklade tandemcykel och kände vinden mot dina kinder.

Och jag minns, när åren hade gått och vi alla hade blivit äldre, hur du tränade längdhopp. Tog sats, sprang och hoppade utan minsta rädsla att hamna fel. Vi satt i vårt klassrum och skulle lyssna på läraren, men ingen av oss kunde ta ögonen från dig där du tränade utanför fönstret. Du var så beundransvärd. Ingenting var för svårt för dig, du kunde klara allt. Långt senare fick jag höra om dina framgångar i Paralympics, och jag gladdes så å dina vägnar. Du fick mig att känna att ingenting är omöjligt.

 

I mina ögon var du en förebild, en solstråle som inga skuggor tycktes nå. Det är du fortfarande i mina tankar.

 

Vila i frid, Rickard. 

Utanför mitt fönster seglar båtar förbi på sammetsmjuka vågor. Fiskmåsarna svävar över den klarblå himlen, solen dansar mjukt längs klipporna. De röda stugorna lyser varmt. Jag visste att Göteborgs skärgård skulle vara vacker, men det här känns som en dröm. Jag är glad att jag har några dar på mig att njuta av denna plats. Att dela upplevelsen med en kär vän är inte heller fel - vissa saker måste man dela (som gigantiska kanelbullar som verkar vara en specialité här i Gbg.) 

Nu ska jag agera hemmafru åt Charlie som snart kommer hem efter ett hårt pass. Ha det gott!

Nu är jag hemma från en fantastisk resa i Berlin tillsammans med Korallerna och Cantores. Det har varit sång, både planerad och spontan, dans på dansbana, mat på restaurang, picknickar i solen, och inte minst långa promenader (som minskade min vikt med 1,5 kg! Inte dåligt på fem dar). Jag har rört vid Berlinmuren, agerat guide för kören, haft solo, talat den lilla tyska jag kunde, shoppat på loppmarknad och second hand, och fotat i oändlighet. Ni ska få se några bilder.

 

Jag vill inte se tiden som en tickande klocka som en gång kommer att stanna mitt liv. Inte heller vill jag se den som ett enformigt mönster av dagar. Jag vill se tiden som skiftande färger, i leenden och drömmar, i barnskratt och badbollssomrar, i resväskor och böcker, i släktkalas med ballonger, i rynkig hud och grånande hår. Jag vill se tiden i tusenskönor som kommer varje vår med sin härliga doft och sätter bo i gräset, var helst de behagar.

Tänk om jag fick vara en av dem som sprudlade av ord? När jag var yngre kunde jag skriva flera alster om dagen. Jag avundas mig själv från den tiden, inte för att det jag skrev då var bra, utan för att jag skrev. Allt jag skriver nu blir till uppsatser. Universitetsspråket sitter fastklistrat vid mina fingrar. Var tog det levande språket, de livliga orden, de flygande meningarna vägen? De tycks ha försvunnit ut ur mitt liv. Jag väntar på dem, ty jag vet att de kommer tillbaka. Jag vill inte tro att min tid är förbi. 

Det är svårt att glömma bort kärleken till litteraturen. Även om tiden inte alltid finns till åt att sträcka ut handen och dra ut en kär bok, trots att det är lika självklart som att hälsa på en gammal vän. Att sedan hålla den i sin hand, bläddra på måfå, minnas och sucka och njuta av orden. Man får aldrig glömma den känslan. Gör man det är man lite mindre vid liv. Jag tänker bjuda er på ett alster ur en av mina böcker. Det är skrivet av Stig Dagerman, en man som behärskade orden.

 

 

 

Om aftonen hos Meyers när sjutton vindar klaga,

och regnet står och viskar i en vittrande ruin

- då lyfter mor på luren och ringer Fräulein Saga,

som sitter och berättar för snälla barn i Wien.

 

Och knappt har numret slagits så börjar sagan spela,

och gossen hör en stämma så mild som en fiol:

Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol

 

Det var en gång två kära som gick sig ut att vandra,

och de blev inte gripna och dömda för sitt brott.

Det var en gång två mänskor som inte sköt varandra.

Det var en gång en gosse som inte hört ett skott.

 

Så tystnar telefonen. Snart skall den åter spela.

Tätt tryckt mot svarta luren blir gossen på sin stol.

"Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol."

 

 

... och vi hade på hedersord varken haft finger eller krita med i spelet! It was like a sign. <3

När vi återvände med de nyinköpta glassarna drabbades vi av nästa trängande behov: solglasögon! 
Treefight For Sunlight – Facing The Sun

 

Min gammelmorbror i Danmark har en bondgård som en gång i tiden var full av djur. Nu finns "bara" katterna kvar, men deras närvaro är inte desto mindre härlig.

 

Jag har alltid gillat påsken med dess mumsiga ägg och glada färger. För er som inte har kommit i stämning än så erbjuder jag några gula marsipankycklingar (som alla verkar ha den hjärtskärande ät-mig-inte-blicken, hmm...)

 

 

 

 

Solen lägger kristaller i snön. Ser man mot himlen kan man nästan inbilla sig att det är en vårhimmel, men nej. Det är ju så kallt, så främmande kallt. Och ändå så välbekant. Vi känner ju vintern, har känt den länge nu. Det är våren som känns främmande. I maj brukar sommarvärme göra intåg. Nu är det snart april, så vi kanske får en månads vårvärme... eller så får vi ingen sommarvärme förrän i juni. Känner mig smått pessimistisk måste jag säga, men man ska ju aldrig lita på vädret. I morgon kanske det är 12 grader + igen! Nja... ;) jag pustar i alla fall ut efter en intensiv pluggperiod med spex och massa annat. Tänkte lägga upp någon bild från balen!

 

Nu är spexet slut, och jag har aldrig känt mig så frånvarande. Jag antar att de enda gångerna jag känner mig verkligen närvarande och fokuserad är när jag sjunger med min härliga kör. Det är så skönt att vara fokuserad. Att ha kontroll över situationen.

Spexterminen avslutades med en stor bal, Vargladspexarna firade nämligen 15 år. Det var väldigt fint att vara med om. Bilder på det kommer inom kort. Det blir en bild från en av terminens spexfester istället på mig och Johanna. Jag borde ha rött oftare.