Från mitt fönster

Det är svårt att glömma bort kärleken till litteraturen. Även om tiden inte alltid finns till åt att sträcka ut handen och dra ut en kär bok, trots att det är lika självklart som att hälsa på en gammal vän. Att sedan hålla den i sin hand, bläddra på måfå, minnas och sucka och njuta av orden. Man får aldrig glömma den känslan. Gör man det är man lite mindre vid liv. Jag tänker bjuda er på ett alster ur en av mina böcker. Det är skrivet av Stig Dagerman, en man som behärskade orden.

 

 

 

Om aftonen hos Meyers när sjutton vindar klaga,

och regnet står och viskar i en vittrande ruin

- då lyfter mor på luren och ringer Fräulein Saga,

som sitter och berättar för snälla barn i Wien.

 

Och knappt har numret slagits så börjar sagan spela,

och gossen hör en stämma så mild som en fiol:

Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol

 

Det var en gång två kära som gick sig ut att vandra,

och de blev inte gripna och dömda för sitt brott.

Det var en gång två mänskor som inte sköt varandra.

Det var en gång en gosse som inte hört ett skott.

 

Så tystnar telefonen. Snart skall den åter spela.

Tätt tryckt mot svarta luren blir gossen på sin stol.

"Det var en gång en gata där alla hus var hela.

Det var en gång en farbror som inte bar pistol."