Från mitt fönster

Fåglarna kvittrar glatt i skymningen. Fönstret står öppet, det doftar nyfallet sommarregn. Det kunde ha varit så vackert, men syrenernas klasar är tyngda av sorg.

 

Själv sitter jag och undrar varför så många unga mår dåligt, varför så många unga väljer att sluta leva. Jag försöker förstå, men jag kan inte, klarar det inte. Det är inte meningen att unga ska dö! Det är inte meningen att de ska må så dåligt så att de inte orkar leva! Och ändå. Ändå... 

Att tjejer mår dåligt hör till allmänbildningen. Vi måste stötta tjejerna heter det. Hjälpa dem att kämpa emot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten. Det finns Tjejjouren. Det finns Tjejzonen. Det finns tjej hit och dit, men inget för killar. På studentmässan i höstas stegade jag fram till Tjejjourens bord och frågade rakt ut: finns det en jour för killar? De skrattade lite (var det så befängt?), och svarade att nej, det gjorde det inte. Men varför inte? Killar mår också dåligt. Även om fler tjejer än killar försöker ta sitt liv (som ett desperat rop på hjälp), så är det killarna som verkligen fullbordar det. Det är också killarna som inte vågar söka hjälp sägs det, kanske pga machokulturen. Men också kanske för att det finns så lite stöd där ute, så lite uppmuntran till att berätta.

Jag blir alldeles vanmäktig när jag tänker på det hela. Varför är det så tabu? Vad är det som har gjort att samhällets blickar bara vänds mot tjejer? För att killar inte förväntas må dåligt? Men deras kamp då, mot stressen, idealen, ätstörningarna, kraven, fördomarna, förtrycket, ångesten? Det finns. Och de dör, de väljer att dö. För att ingen ser dem, för att ingen frågar om deras ensamhet, hur de egentligen mår där under ytan.