Från mitt fönster

Jag undrar om du hade kunnat se... hade du fortfarande funnits kvar? Hade du stannat på denna jord, i detta livet om dina ögon hade varit utan fel?

 

För mig, och säkert för många andra, var du alltid framgångssagan, solskenshistorian och tapperheten själv. Redan då vi var små och du började på vår lågstadieskola beundrade vi dig. Du höll alltid de stora siffrorna i ditt huvud och kunde svara på vad som helst. Du lärde dig att känna igen alla våra röster och frågade alltid ivrigt "vem där?" när någon av oss närmade sig dig. Du log ofta och gärna. Jag minns ditt lyckliga ansikte när du cyklade tandemcykel och kände vinden mot dina kinder.

Och jag minns, när åren hade gått och vi alla hade blivit äldre, hur du tränade längdhopp. Tog sats, sprang och hoppade utan minsta rädsla att hamna fel. Vi satt i vårt klassrum och skulle lyssna på läraren, men ingen av oss kunde ta ögonen från dig där du tränade utanför fönstret. Du var så beundransvärd. Ingenting var för svårt för dig, du kunde klara allt. Långt senare fick jag höra om dina framgångar i Paralympics, och jag gladdes så å dina vägnar. Du fick mig att känna att ingenting är omöjligt.

 

I mina ögon var du en förebild, en solstråle som inga skuggor tycktes nå. Det är du fortfarande i mina tankar.

 

Vila i frid, Rickard.